Såhär såg jag ut imorse innan tentan. Ögonen var öppna lite för länge igår men nu kan jag stolt säga att jag skrivit min sista salstenta, iallafall på den här utbildningen. Jag vet, utmanar ödet för om det är någon som är expert på att jinxa så är det jag men skulle jag kugga den här tentan är det hembesök som gäller, alternativt att gräva en grop och bosätta mig i för all framtid. Så hopplöst har det känts.
Ligger i sängen och nynnar på "Det är över nu" med Gyllene tider. Tänkte sova en kvart men kom på att en kvarts sömn gör lika mycket nytta som att duscha i skitigt vatten. Ska jag städa lägenhet och fixa iordning här hemma istället för ikväll kommer ett gäng vänner över och firar Jossan och Mattias. Fasen vad jag har längtat efter att få hänga lite med mina kompisar! Tjoho.
Den här helgen har tyvärr inte vart så mycket att hänga i granen tack vare den tentan som går av stapeln imorgonbitti. Det är sjukt vilken enorm press såna här perioder innebär. Just nu ligger jag utslagen i soffan, och jag känner mig inte en sekund vettigare efter att ha gått igenom kanske 463 sidor anteckningar för en sjuttonde gång. Kan inte göra mer känns det som, men! Trots stressutslag, frustrationstårar och trötta ögon ska jag lista helgens höjdpunkter, för det finns ju alltid några såna också. Bild 1. Sprang igång helgen med ett NTC-pass i fredags morse. Kände mig väldigt stark och uthållig. Tack Griten än en gång. Bild 2. Den kobben jag fick av en snäll kock på jobbet när hungersnöden satte in i lördags kväll var inte äcklig om man säger så. Bild 3. Fick äta frukost hemma hos Mattias med bästa sällskapet imorse.
För idag är det mina favorit-tvillingars födelsedag! Ibland tänker jag på vilken tur det var att mamma Carina lyckades duplicera det hon hade därinne i magen år 1987, varför klämma ut en superperson när man kan klämma ut två liksom? Ni är fantastiska och jag älskar er båda två till stjärnorna och tillbaka, som ni vet. Ska även passa på att säga grattis till min vapendragare Oliver som liksom jag sitter fastklämd i tentapluggsmisären sin födelsedag till ära, du träffade inte ägget rätt dag helt enkelt men jag hoppas att du får en fin dag ändå. Jag har en present till dig förresten!
För ett par dagar sen kom jag över ett recept på ett mellanmål som jag måste dela med mig av eftersom jag misstänker att det är det bästa mellanmålet som uppfunnits sedan indianerna uppfann bananen. Visst, det ser ut som ett resultat av att Hulken dragit i sig en flaska Pisang Ambong och två liter grädde och sedan drabbats av kräksjukan, men bortsett från det smakar det päronglass och innehåller dessutom så mycket protein att det skulle bräcka vilket gladiatormellanmål som helst.
Låt er inte skrämmas för här kommer receptet:
Du behöver:
Äggvita (jag kör på dunk)
Valfritt sötningsmedel (ICAs egna Stevia är så nära socker man kan komma)
Proteinpulver (jag har fått dille på Fitnessgurus med päronsmak)
Kesella
Vispa ägg och stevia tills det stelnar som en marängsmet. Ballongvisp funkar utmärkt men eftersom jag har så svaga biceps kör jag med elvispen. Vispa ner en skopa proteinpulver. Sist av allt, rör ner lite kesella men inte för mycket. Är man megahungrig kan man äta direkt ur bunken men jag tycker det är godare med skål. Om man vill dra det ett steg längre kan man strössla med något man hittar i skafferiet, förslagsvis mandelflarn eller karamellströssel om man nu skulle ha det hemma. Ursäktar bildkvaliten men på grund av den förmodligen sämsta operatören i Sverige, behöver jag nämna vilken, har jag en iPhone 3G för tillfället. Och just det! Handmodell? Ingeborg 94.
Igår pratade jag och min kompis Oliver om hur hungriga vi blir i tentaperioder. Vi kom fram till att det måste finnas något samband mellan den hjärnkapacitet som används och kroppens nivå av energiförbrukning. Om jag känner något fysikproffs eller vad man nu är om man kan sånt, utan att veta om det så får han eller hon gärna förklara för mig hur det hänger ihop.
Hur som helst. När man är konstant hungrig är det ju bra att ha något ätbart nära tillhands, gärna så energirikt som möjligt men som kräver så lite energiåtgång som möjligt att stoppa i sig. Typ godis, men eftersom jag har efter den här veckan har tröttnat på alla sorter som finns hos både Karamellkungen och på Hemmakväll så tänkte jag om.
För er som inte vet så älskar jag äpplen, helst såna som det står Royal Gala på. Därför köpte jag på mig ett berg i förmiddags efter jag hade vart och tränat och tänkte att nu kan jag leva på äpplen tills åtminstone vid lunchtid på måndag då tentan är skriven. Trodde jag.
Tuggan på det första äpplet - som för övrigt såg overkligt vackert ut på utsidan - resulterade i ett rekordlångt spott bort mot diskhon och ett "fyfan". Jag vet inte vad det var som smakade så äckligt men det smakade inte äpple iallafall. Tänkte inte så mycket på det utan tog ett nytt bara, hade ju ändå köpt ungefär 48 stycken. Den här gången vart reaktionen något starkare. "Men vad fan" typ och tog ut den otuggade tuggan ur munnen och tittade på det. Skitbrunt och skitäckligt. Tog ett nytt äpple och delade det med kniv för att vara på den säkra sidan och näe. Samma jävla sak.
Besvikelsen var ett faktum. Lite samma som när man ser att pankisfyran på bussen är ledig och i samma stund inser att man efterföljs av en armé tanter med käpp, Schumachersnabba solglasögon och frottéhattar. Efter att ha delat ett fjärde äpple fick jag nog och googlade upp det här. Tydligen finns det sommaräpplen, höstäpplen och vinteräpplen, varav de sistnämnda måste förvaras och hanteras mycket försiktigt för att undvika skalskador, eller "Monilia", en SVAMPSJUKDOM som får äpplen att ruttna inifrån mycket snabbt och ger äpplet en läderartad konsistens. Jag har alltså käkat svampäpplen. Härmed går jag över till päron istället tills vintern är över och jag råder er. Köp inte äpplen nu.
Och när vi ändå är inne på svamp. Hur orättvist var det inte att Julien åkte ur Sveriges Mästerkock igår? Speciellt med tanke på att Portobellosvamp är en typ av Champinjon. Typiskt.
Ursäktar frånvaron, och kladdet i ansiktet. Men det här med att plugga är emellanåt en långdragen tortyr. Hoppas det är värt det. Vad är det man brukar säga? En blick säger mer än tusen ord. Jag lever men nu säger jag godnatt.
För ett tag sedan skrev jag att jag vanligtvis brukar ha en hyfsat problemfri hy. Det måste varit årets största misstag för sedan dess har jag haft ett katastrofalt krig i fejan där vänster ansiktshalva krigar mot höger om vem som kan poppa upp flest finnar. Jag jinxade fram dom helt enkelt. I dagsläget har vänster ansiktshalva intagit ett övertag med hela fyra finnar mot vänsterhalvans blyga tre. Jossans ansikte är inget undantag och jag tror att om man lägger ihop våra finnar just idag skulle man kunna döpa dem efter en hel förskoleavdelning, inklusive dagisfröknar. Vi står ibland i badrummet och skrattar åt varandra för det känns inte som att det finns så mycket mer man kan göra. Vi har försökt med allt. Proppat handväskorna fulla med Basiron, bränt oss i stans farligaste solarium, baddat våra ansikten i vodka och tömt minst två apotek på hela hyllan för acnebesvär. Så berättade vår kloka vänn Linn för oss att det är helt naturligt. Vi är 25 år nu och kroppen försöker säga något till oss. "Nu är det dags att bli på smällen" ungefär. Vi är med andra ord väldigt fertila nu - enligt Linn och därför härjar hormonerna runt som exorcister i våra kroppar. Ni får inte någon bild på oss, vi ser alldeles för förjävliga ut. Men bjuder på en bild på vår tillfälliga tredje bästa vän, Basirontuben, istället.
För övrigt var jag pinsamt svag idag på Bodypumpen. Jag misstänker att det beror på vegomatlådan jag åt idag. Tänker att det måste vara tungt att vara vegetarian. Tur att jag gillar kött...
Fredagen började med att jag vart på glatt humör av att mötas av nedan fantastiska huvudkreation som mannen på tvärbanan dagen till ära hade valt ut. Kanske ville han fira att det var fredag eller så kände han sig som en uggla. Vad vet jag. Jag tog en lattepromenad utan barnvagn i Sjöstaden och passade på att svänga in på bibblan för att låna en bok. Snart har jag ett eget bibliotek hemma hos mig. På eftermiddagen gick jag till jobbet. Ibland tänker jag att jag skulle kunna jobba gratis bara för p-matens skull. Låtsades vara Per Morberg och snortade rödvinssås med båda näsborrarna innan jag slängde in tuggan i gapet. Försökte vara kritisk men det gick liksom inte. Maten var perfekt - som alltid.
På lördagen åkte jag till Älvsjö för dubbelpass. As usual. Den här lördagen var det skitkul att träna. Jag har ingen aning om varför. Måste vaknat i toppform och fått i mig trippeldos av dopamin på väg till busshållplatsen. Innan jobbet hann jag gå en promenad med Jossan. När vi gick förbi Snaps var uteserveringen öppen och fullsatt. Tänk vad människor blir törstiga av lite sol. Vi landade på Beefeater för att hälsa på våran kompis Kajsa. När vi satt där kom stammis-Bjarne inrusandes med tårar i ögonen. Bjarne är en sån där prick som man blir glad av att springa in i. Han är alltid på ett strålande humör och undrar en massa. Dessutom är han en livsnjutare av rang och om det är något kärlekspar som jag skulle kunna byta skor med om sisådär 30 år så är det definitivt Bjarne och Annika, för vem tackar nej till tremånaders-semestrar flera (!) gånger om året och vardagshäng på restaurang dagarna i ända? Hur som helst. Nu kanske ni undrar varför Bjarne var nära på att börja böla. Han hade precis satsat 48 spänn på lotto och vunnit 3,2 miljoner. Fem minuter och miljonär bara sådär. Jag gav honom en fet hög femma även om en liten del av mig önskade att det hade varit jag som hade vunnit dom där pengarna. Tänk vad många träningsdojor jag hade kunnat köpa då.
På jobbet sysselsatte jag mig med klättring på Åkes rygg innan gästerrna började rulla in. Efter jobbet tog vi en AW och jag landade i sängen alldeles för sent. Idag har jag suttit i kanske världens mest oergonomiska ställning och skrivit på C-uppsatsen. Dessutom har jag tränat, snart tvättat färdigt och lagat matlådor för ett halvt basketlag av det jag hade kvar i kylskåpet. Jag har tydligen blivit vegetarian.
Dagens önskan: En tidsmaskin. Seriöst. Den skulle jag kunna slänga in mina hårda avocados i, kanske stoppa in huvudet i för att få håret att växa lite snabbare, men framförallt stoppa in vissa människor av motsatt kön i för en liten förflyttning längs mognadskurvan. Ett par år bara tänker jag. Det hade varit perfekt. Nä hörrni. Back to business. Har tvätt som kallar...
Vissa dagar vill hjärnan inte ta in text. I mitt fall har dessa dagar blivit "nästan varje" snarare än "vissa". Ögonen vilar snällt på raderna som aldrig vill ta slut men hjärnan säger liksom sorry du kan försöka nån annanstans för hur jag än gör går det inte in. Det är i såna lägen man önskar att det fanns en Molgan som hoppade upp på ens axel och sa: "Nu du Isa ska jag berätta allt du behöver veta om konkurrensmått och lokaliseringsteorier, allt du behöver göra är att lyssna" men så funkar det ju faktiskt inte. Så kom jag på, häromdagen att jag har hört talats om talböcker - extra pedagogiska böcker man lyssnar på, och såg till min förtjusning att boken jag behövde fanns på mitt stammishak Bibblan. Hur bra, tänkte jag och knatade dit. Dessvärre gick det inte riktigt så bra som jag hade tänkt att det skulle göra. Jag hade ju kommit på världens grej tänkte jag och fantiserade om multitaskande på högsta nivå där både städning och plugg som kanske är jordens två tråkigaste sysslor kunde genomlidas samtidigt. jag frågade snällt biblioteksfarbrorn om talboken jag sökte fanns inne. "Ja då, den har vi, får jag se på ditt lånekort bara". Självklart sa jag och räckte fram kortet. "Vem som helst får inte låna talböcker ser du" sa farbrorn. "Vad ska man göra för att få låna en sån då" sa jag. "Talböcker är för människor med funktionsnedsättningar, eller har dyslexi till exempel". I det läget blev jag så besviken att jag klämde ur mig "men hur vet du att jag inte är dyslektiker?" Farbrorn petade ner sina glasögon och tittade på mig. "Har du det?" sa han med sin vänligaste röst lät det som. Då tänkte jag på alla de som behöver talboken mer än mig och sa bara "näe, men tänk om bara" och så gick jag därifrån. Tusan. Jag måste helt enkelt lära mig att tänka igen, hur nu man gör det. Om någon vet går det bra att lägga ett mail. Ett brev på posten går också bra. Kanske behöver jag bara en fet jävla smäll för att få tillbaka vettet igen. Stekpanna, någon?
Idag gick premiären av den fjärde releasen till GRIT Plyo av stapeln på Sats Hornstull och eftersom jag har gått och blivit ett hängivet GRIT-fan sen årsskiftet var jag självklart där (som alla andra onsdagskvällar). Nya releasen är riktigt rolig men framförallt väldigt utmanande, och denna gången är inte utmaningen att hålla inne med spyan utan att faktiskt få till övningarna rätt utan att se ut som Janne Långbens avkomma. Många av övningarna var riktigt kluriga att få till och så ograciös som jag kände mig idag har jag inte känt mig sen 2008 när jag gick på Stepaerobics med min kompis Robine. Har förövrigt aldrig vågat mig på en aerobicsklass sedan dess. Idag fick jag med mig min kompis och kollega Nella och hon tog orden ur min mun när hon beskrev känslan i den sista övningen. "Jag kände mig som värsta tjockispaddan som inte kom upp". Jag undrar förresten hur den övermänskliga tjejen eller killen ser ut som kom på den övningen. Hur som helst, passet var skitkul och asjobbigt och jag är lite ledsen över att de ska ta bort klassen från onsdagskvällarna på Hornstull. Den har liksom blivit lite av en favorit. Nu blir det frivolt in i duschen följt av mitt avsoluta favoritprogram - Antikru.. Nä menar Sveriges mästerkock
Dom som känner mig vet att jag har utvecklat någon form av ohälsosamt beroende av julmust, men än så länge har jag så pass mycket karaktär att jag lägger band på mig själv och slipper att samla på mig en halv årsförbruknings lager i garderoben. Det är nämligen ungefär två gånger om året som jag dricker julmust, och bara gud och jag själv vet att detta inte rör sig om några flaskor per period. Det är så många att jag inte ens kan räkna dom. Gissa om jag hoppade högt av lycka när jag för ett par veckor sprang in i en stor pall påskmust. När det finns att köpa får man dricka är min tumregel. Hur som helst. Eftersom jag nu helt plötsligt glidit in på ämnet påskmust när jag tjatat om julmust tänkte jag bringa klarhet i den ständigt återkommande frågan som lyder: Är det någon skillnad mellan julmust och påskmust?
Svaret är enkelt. Alla labb-Jannar kan sluta med sina mystiska påståenden om att ingredienserna skiljer sig åt. Goja säger jag. Däremot kan jag hålla med dem om att denna dryck inte smakar exakt detsamma i december månad som i april månad, av den logiska anledningen att drycken bryggs under hösten och släpps med juletikett på julen och påsketikett på påsken. Eftersom att julen föreligger påsken hinner inte julmusten lagras lika länge som påskmusten, därav kan julmusten upplevas som något mildare och med svagare maltkaraktär än påskmusten som fått stå sig ett tag och därför kunnat dra åt sig aromerna bättre.
Enkelt va? Nu vet vi det och kan sluta undra. Skål på er.
Så var vecka 11 igångrullad och den här måndagen har varit en typisk måndags-måndag. Tokförsovning, rekorddusch och paniksmink. Svarta kläder för att inte riskera nån tokig mismatch på grund av ögon som inte har vaknat, bilköer och expressfrukost på espressohouse. Snålblåst och snorkallt, men trots detta har dagen vart rätt fin ändå och som vanligt har min röv vart fastspikad i en skolstol större delen av dagen. När jag kom hem slängde jag på mig mina varmaste fulkläder och rusade till måndagspumpen för idag var jag verkligen supersugen på att träna eftersom jag var tvungen att vila min onda fot igår. Och den där onda foten förresten, den är historia idag. Vad jag gjorde vet jag inte men jag misstänker att psyket hjälpte mig lite. Jag hade till och med tänkt skippa hoppen i den andra benlåten men det gick som en måndans och nu gör det knappt ont alls längre. När jag kom hem var jag tvungen att göra några allan-skutt i köket eftersom jag hittade en bortglömd ananas i kylskåpet. Det mina vänner, är sann vardagslycka i sin enklaste form. Tyvärr har nån redan ätit upp den...
Jag måste snart skaffa mig ett par snabba brillor för satan i gatan vad helgerna springer förbi. I fredags jobbade jag bokstavligen talat röven av mig. Vi börjar få ett jädrans snurr på Kung Albert och i fredags var det full kareta utan stopp med en matsal som var mer överfylld än vad min mage (som förövrigt håller på att spricka) är just nu. I lördags var det dubbelpass i Älvsjö, som vanligt fast inte som vanligt för den här lördagen knäckte jag till foten. Självklart känner man ingenting när det väl händer men två timmar senare gick den inte att gå på. Hittade inga gasbindor så lindade den med boxarlindor istället och det funkade minst lika bra. Sen var jag halta lotta resten av kvällen och imorse när jag vaknade gjorde foten så ont att jag tjöt högt i min ensamhet. Inte för att det gjorde ont, har världens högsta smärtgräns, utan för att jag var förbannad på mig själv. Hur klantig får man vara. Tröstade mig med frukost i sängen och mötte sedan upp mina kompisar på McDonald's, det var en sån dag idag, för lite söndagsskvaller. Har även äntligen hunnit få naglarna gjorda och firat legenden som fyller 86 i övermorrn. Han är rolig min morfar. När han fick kronljus i regnbågens alla färger sa han "Men en sak är sekert (man säger så på stockholmska) - jag är ingen sån där gaj (han menade gay). Nu ligger jag i sängen med magen full av både kött, fisk och fågel. Och mimosasallad. Det är så det funkar hos mormor och morfar. Ha en trevlig söndag.
Så har Stockholms gator äntligen blivit cykelvänliga och jag tycker det är himla kul eftersom något av det bästa jag vet är att cykla. På en cykel, utomhus, som rör på sig, bör tilläggas för spinning är nog den värsta formen av gruppträning jag vet (Anna, lovar att följa med dig ändå). Förutom att cykling bortsett från gång är det mest miljövänliga transportalternativet vi har så är det även rätt bekvämt. Man passar sina egna tider, behöver aldrig vänta på någon buss, tvärbana eller tunnelbana som är kaputt eller inte kommer på grund av en anställd som är missnöjd över sin lön, och dessutom är det helt helt gratis. Bortsett från cykeln förstås.
Utöver detta är det ganska spännande att cykla runt i stan och se nya grejer och hitta nya genvägar, eller omvägar för den delen. Det tycker jag iallafall för är det något jag gillar är det att besöka platser jag aldrig sett förut. Nyfiken i en strut och det kanske är därför jag är en jäkel på Stockholms-spelet.
Har man inte en cykel rekommenderar jag er att kika in på Blocket, eftersom du kan räkna med att få behålla din cykel i ungefär tre veckor efter att du börjat använda den, om du skulle få för dig att parkera den någonstans. Om du redan har en cykel som skulle bli snodd rekommenderar jag även där att kika in på Blocket, för risken är ungefär lika stor att du hittar den igen och kan köpa tillbaka den. Känner du varken för att bli en Blocket-handlare eller råka ut för cykelstöld finns det givetvis fler alternativ. Antingen köper du en sproillans med sirener, spakar och muff eller pungdämpning och låter den stå hemma i hallen mellan turbovarven som utesluter stopp utan uppsikt, eller så hyr du en sån där Stads-cykel som vår fina innerstad är utrustad med. Dock kan du räkna med att få trampa jäkligt fort för hjulen på dessa är ungefär i samma size som en dessertassiett.
Själv har jag en citrongul stålhäst från 2000 ungefär. Sjukligt snabb och med "herr-ram" eftersom det var det man skulle ha när man var tretton bast och gled runt med de andra innerstadskidsen. Där gäller det att vara försiktig för även om vi kvinnor inte har pung gör det jävligt ont att få en stålram uppdunkad mellan bena. Hur tänkte man egentligen när man var tretton. Söndagsaktiviteten får bli kedjeoljning på Maria Prästgårdsgatan. Måste bara googla hur man gör först...
Och just det! Glöm för guds skull inte cykelhjälmen. De här snyggingarna hittar ni på Cedermans. Jag kommer definitivt köra på fiskehatts-varianten.
Imorgon är det final i mello och först idag gick det upp för mig att charmören Anton Ewald är samma lillskit som gled in på mitt rum för sisådär tio år sedan, några gånger i veckan sådär för att kolla vad jag hade för mig. Han tyckte nämligen att polarns syrra var mer intressant än polaren i sig. Jag glömmer aldrig hur han gick fram och tittade på min fotovägg och frågade en massa frågor samtidigt som han blinkade med sina långa ögonfransar - och nu menar jag inte att låta som en snusk-kärring men jag dog för hans ögon redan då. Bara det att han var tio och jag femton. Liksom förbjudet. Men nu ska jag inte sticka under stol med att jag håller med er alla småtjejer. En kille att dö för. Heja tjejen som lyckas fånga honom, och framförallt - Heja ANTON! Jag tror på dig.
...Är bara fruktansvärt busy being a skolnörd. Nu sätter vi punkt och tar helg tycker jag, jag och min bästis firar med bubbel. Att det är helg alltså, men man kan ju fira internationella kvinnodagen också om man tycker det är trevligt. Jag är glad bara det är bubblor. Önskar alla en fantastisk helg med en ful min. Hej hej.
Det är krig där uppe på hjärnkontoret för tillfället och hur jag än försöker bli tillfreds med alla tankar som susar runt så får jag det inte att fungera riktigt som det ska. Som tur är har det inte varit värre än att jag tjongade rätt in i en lyktstolpe på St:Eriksgatan idag eller satte mjukisbyxorna ut och in när jag skulle gå från Hornstull för en liten stund sen. Bjuder på den och tyckte till och med att det var lite kul själv.
När man är rörig i huvet gäller det att fördela tiden rätt, och schemalägga aktiviteterna man har för sig efter hjärnkapacitet, distraktionsrisk och energinivå ungefär. Som ett excelark där mitt är grönt de första timmarna för att bli gult kring lunch och sedan förvandlas timmarna efter middagstid till tokröda.
Jag rekommenderar alla att jobba excelark, för det kan vara ganska smart att känna till för att hantera tillvaron när den blir lite överbelastad emellanåt.
Min dag har varit väldigt effektiv tack vare det och jag har hunnit plugga effektivt, träna två träningspass, lunchat med två klasskompisar, och tagit en powernap på en timme trots att motivationen är på minusläge. Inte för att det behövs så mycket motivation för att P-nappa för det är typ det bästa som finns, men ändå. Dessutom sportade jag Converse idag, och fick vårkänslor ända in i ryggmärgen. Små saker...
Jag vet inte hur jag ska börja. Jag är stum, synen är suddig och jag haltar som ett kryckfyllo. Jag tjatar ofta om kräksträning men den här träningsupplevelsen, lång som ett vänner-avsnitt, som jag och ett gäng andra människor just tog oss igenom toppar nog alla löprundor och Bodypump-pass tillsammans. Hej nya GRIT Strenght-releasen, och hjärtligt välkommen. Det här var nästintill fantastiskt. Hade middagen kommit upp på riktigt hade det blivit full poäng, men jag lyckades hålla spyan inne även om jag vid två tillfällen blev rätt orolig och funderade på hur många sekunder jag skulle behöva för att slippa kräkas på golvet och isåfall hur spyan skulle se ut. Hur som helst, nya GRIT Strenght-releasen inklusive grym coachning får högsta betyg och jag längtar redan tills nästa tisdag. Träning när den är som bäst helt enkelt.
Idag har vi haft en övning i skolan. Den var ganska läskig, men nyttig. Den gick ut på att varje person, en och en, skulle gå ner och sätta sig på en stol framför alla andra medan klassen under en minut fick ropa ut positiva saker eller egenskaper som personen i fråga som satt där nere är bra på. Jag tyckte att det var skitläskigt och kände mig hur obekväm som helst med att sätta mig på den där snurrstolen. Gjorde en 180 graders snurr först men ångrade mig och snurrade tillbaka. Visst kan jag säga att det var veckans hittills mest genanta minut, men efteråt kändes det väldigt bra, och jag blev lite varm i hjärtat. Inte av komplimangerna jag fick, utan av det faktum att det finns människor i klassen som inte snålar på dessa komplimanger. Även om man inte är bästa kompis med personen som sitter på stolen kan man ägna lite ansträngning åt att boosta personen som sitter där nere som en apa i bur. Jag lovar, det gör mer nytta än vad det kostar. Jag blir glad av människor som inte håller inne med att visa att de beundrar någon, tycker att någon är bra eller gör något fint.
Jag kommer ihåg en speciell händelse, för det har faktiskt inte hänt i min närhet sedan dess, för något år sen eller så, när jag stod i en tunnelbanevagn bredvid två kvinnor. De kände absolut inte varandra, den ena var påväg från skidspåret och den andra hade definitivt inte åkt skidor för hon hade finkappa och högklackat. Helt utan vidare hörde jag Vasaloppskvinnan säga "Vad häftig du ser ut, jag gillar din stil" som om det vore den mest naturliga saken i världen, och jag kommer aldrig glömma den stiliga kvinnans min. Flörtkulsblick delux och hon vart sååå förvånad. Det var så befriande på något sätt, och jag levde på det där hela dagen. Så fint. Sen tänker jag tillbaka på tiden när jag bodde i London. Där kändes det inte alls konstigt att ta emot komplimanger från främmande människor. Där hände det var och varannan dag och så småningom vande man sig vid att själv kunna ge ifrån sig ett par värmande ord då och då. Sen flyttade jag tillbaks till Sverige och successivt glömde jag bort det där igen, förmodligen eftersom det känns konstigt att prata med främmande människor i det här (i dubbel bemärkelse) kyliga landet.
Principen följer med in de sociala medierna där man tydligen inte inte får dela ut hur många "likes" man vill utan att riskera att verka som ett efterhängset plåster, eller som en skummis om man inte känner personen i fråga jättebra, vilket jag tycker är helt befängt. Varför hålla inne med att man håller med om något, gillar något, eller vill visa lite empati emellanåt? För vad jag har hört är det gratis att "like:a", och jag tycker mig även veta att antalet "likes" man har till sitt förfogande är obegränsat. Nä, från och med nu ska jag like:a allt vettigt tills jag får skavsår i tummen, bara för att jag kan, och för att det är härligt.
