Idag fick jag snyggsällskap på både pumpen och plyon av mina kompisar Emelie och Pischa. Det var roligt. Bra kombo det där när jag tänker efter. Emelie är ruttad som få när vi snackar mellanmål och hon försåg mig med morötter och såg till att jag kom ihåg min proteinshake innan plyon och Pischa är expert på träningsskador och gav mig en hel del tips och trix kring övningar man kan göra om det börjar värka. Att stå på en bok och göra enbensknäböj ska tydligen vara bra så bibeln jag fick av mormor har åkt fram i knäsyfte. Tänk att jag skulle få nytta av den, det trodde jag aldrig. Nu är jag så utslagen man kan bli och är mer taggad för skönhetssömnen än vad alkisarna vid gullmarsplan är på att knäcka första morgonbärsen. Med detta säger jag godnatt. Men först - Sveriges mästerkock. Har jag nämnt att onsdag är min favoritdag?
Nu har jag fått nog. Våren bara luras. Den kommer, på skoj så att man får mersmak och blodad tand och börjar dagdrömma om torra gator, luft som inte gör ont - för det gör ont att frysa har jag kommit på, gladare människor men kanske framförallt snyggare kläder. Jag blir tokig av att känna mig som en förklädd dagisfröken och funktionalist dagarna i ända. Och jag vet - det är inget tvång att dra på sig ett par trekilosklossar till skor som lika gärna hade kunnat sitta på min farmor. Det är heller inget tvång att dra på sig jalingar under jeansen och se ut som en vandrande katamaransalamikorv. Man behöver verkligen inte dra på sig de udda och dessutom billigaste paret fingervantar från ICA Kvantum som är det enda "paret" man äger efter att ha slarvat bort de fina vantarna man köpte i början av säsongen samt resterande par man köpt tills man tröttnat och blivit för snål för att köpa vantar. Men ärligt talat, hur roligt är det att halka omkring i ett par tunna boots där tårna konverteras till minustempererade hudstumpar med ickekänsel, eller händer så torra att närmsta granne på tvärbanan väljer att byta plats för att undvika smittorisk? I år har jag valt funktion före skönhet och glidit runt i ett par förskräckligt fula vinterskor, noppriga fingervantar och väldigt ofta mysbyxor med jalingar under för att undvika korvbenseffekten. Jag är inte den som bryr mig så mycket om vad andra tycker men att titta sig själv i spegeln och se dagisfröken Anita alternativt en pimpelfiskare från riksgränsen har varit smått deprimerande. Jag längtar så efter mina skinnjackor och vanliga skor och för att inte tala om min normala hudton. Därför ber jag dig, kära våren, att sluta luras. Antingen kommer du på riktigt nästa gång eller så kommer du inte alls. Då ger du mig en verklig anledning att flytta härifrån. Menar inte att vara otrevlig, jag älskar ju dig.
Idag har vart en bra dag. Humöret har vart på topp och jag har vart på G trots ny blötsnö och ett seminarium som gav ungefär lika mycket att pussas med en vägg. Kom hem från GRIT:en i Marievik för ett tag sen och vet ni vad. Om man ska jämföra de senaste veckornas tisdagskvällar mot denna kan man säga att de inneburit dolk mot pulsådern medan dagens pass var som en pennudd mot låret. Visserligen sylvass men ändå. Först tänkte jag att jag tog för lite vikter på stången. Men det var ju precis samma som förra veckan och då var jag nära på att kaskadspy på både salsspegeln och Nisse och hjärtat var påväg ur halsgropen samtidigt som jag skvätte ner samtliga med-deltagare inklusive instruktör med mina våldsamma svettduschar. Men inte idag. Klart det var jobbigt. Såklart jag svettades, dock mindre än vanligt och jag kände mig inte lika utpumpad som jag brukar. Jag såg heller inga stjärnor och ville inte slå i något hårt. Ändå tycker jag att jag tog i precis lika mycket som vanligt och jag brukar inte vara den som fubbar eftersom fusk är det värsta jag vet. Nästan iallafall. Men jag tror att jag har knäckt koden. Jag tror att det är Plyon och Cardion och alla burpees och upphopp som ligger bakom. Shit alltså. Jag älskar Grit. Man kan alltså träna Grit för att bli bättre på annan Grit. Först nu fattar jag hur fantastisk den här träningen är. Jag tror nästan att det är den bästa gruppträningsformen som någonsin uppfunnits. Men såklart, som jag sagt förut. Lagom gör ingen starkare så såklart är det dags att lassa på stången nästa tisdag. Men att det skulle gå så fort? Kan man bli starkare på EN vecka? Magiskt, isåfall. Vi får väl se...
Sitter på bussen till skolan och är på bra humör. Funderar på hur länge min lunch ska hålla sig gul i väskan. Undrar även vart man köper de där bananskydden. De verkar ju fenomenala. Skulle behöva ett sånt. Tänker också på den rappa damen som jobbar på pressbyrån vid tekniska. Hon är kul. Hon brukar skratta åt att jag jämt glömmer mitt kort i kortmaskinen. Jag köper alltid kaffe och hon säger alltid "kaffe latte eller vanligt svart med mjölk" och jag säger alltid "vanligt svart med mjölk" och fnissar åt mig själv eftersom att det låter så fel som det bara kan göra. Efter att rappa damen har frågat om jag ska ha bulle till och jag i vanlig ordning svarat "nej tack bara bananen" brukar hon oftast stämpla två stämplar på mitt kaffekort och helt plötsligt känner jag mig som världens VIP-kaffeköpare. Idag frågade hon inte om jag skulle ha bulle utan sa helt naturligt "banan till kaffet" varpå jag svarade "oj den glömde jag nästan". Så vill ge min tisdagseloge till rödhåriga damen på pressbyrån idag. Hon får av mig guldmedalj i personlig vardagsservice.
Det här har varit en märklig måndag. Imorse steg jag upp vid åtta, utvilad trodde jag. Sträckte på ryggen och gav ifrån mig ett manligt morgonskrål medan jag micrade gröten och satte på kaffevattnet. Åt frukosten men kände att något var kajko. Jag var inte trött som i morgontrött. Jag var fortfarande dödstrött. Gjorde ett försök att öppna datorn och googla lite teori till C-uppsatsen men jag hann inte ens in på Google innan jag låg i fosterställning med tummen i munnen ungefär. Tre timmar senare vaknade jag. Kände att det knorrade till i magen igen. Gjorde lunch. Åt. Gjorde ett försök att öppna laptopen igen. Somnade om. En timme senare tvingade jag mig in i duschen, ut igen. Satte mig och lyckades faktiskt öppna laptopen och hann till och med in på Google Scholar. Sen kom Jossan som är sjuk och hemma upp och la sig i soffan. Jag kämpade i tio minuter, men sen landade jag där med henne och sov i tio minuter till. Sen var det dags att packa väskan och åka till Wanda för att fixa till fransarna. Även om vi är världsmästare på att prata strunt hann jag även med att slumra till en stund där med. Jag har alltså nästan sovit i ett helt dygn. Misstänker att detta kommer att bli en lång kväll...
Hur som helst. Sen gick jag på Bodypump. Såklart. Det är ju måndag. Och idag kände jag mig faktiskt lite stark. Och jag tror inte det beror på att sanden har runnit ur vikterna för idag var jag till och med noga lyssna om det skranglade där inuti. Det kan visserligen bero på det energiöverskott som är resultatet efter allt skräp jag stoppat i mig under helgen i kombination med mina otaliga antal powernaps idag men det får mig ändå att undra om det kanske är nu det händer? När jag tänker efter är det typiskt att det är nu det händer, lagom till bytet till den nya releasen vilket innebär örfil och börja om på nytt ungefär. Men det spelar ingen roll, och jag är ändå glad när jag tänker på hur mycket starkare jag är nu jämfört med för ett par månader sedan. Trots att snön pissade mig i ansiktet hela vägen hem trotsade jag vädret och köpte färska jordgubbar på Coop. Det gäller att leva livet till det fullersta, som Maria Montazami skulle ha sagt.
I lördags jobbade jag som sagt långis. Dubbelpasset i Älvsjö innan jobbpasset var en klackspark i jämförelse. Fullsatt restaurang och en kock som tyckte att det var en bra idé att kasta in handduken och knata därifrån mitt under service med 60 väntande matgäster. Kan sammanfatta kvällen med tre ord. Baseballträ i röven. Trots detta löste vi situationen men jag kände mig som en levande död på vägen hem och jag tror att det tog ungefär tretton sekunder för mig att somna inatt.
Lugnet före stormen...
Idag har jag och Jossan varit och spaat lite på Sturebadet aka Östermalmstantsoasen. Vi har simmat med fula baddräkter, skrattat för högt i "restaurangen" och duschat med svindyra krämer. Säger bara: lyckan i att kunna ta HUR mycket balsam som helst utan att behöva oroa sig för att flaskan ska ta slut. Vi avslutade besöket med en snorkig "stretch och relaxklass". Det var vi och sju andra tanter. Man fick till och med olja som luktade lavendel i händerna, och jag har hört att det är tantvarning på just lavendelolja. att klämma lite för mycket chokladtårta med vaniljvisp innan en sär och svank klass kanske inte var helt genomtänkt men vad tusan. man kan ju inte betala massa och sen INTE äta. Det vore rena rama vansinnet chokladtårtan fick studsa några gånger och jag fick knipa lite extra men det var nittionio gånger värt det för den tårtan var så satans god. Utöver detta hade Jossan någon slags frustande valross bakom sig och jag skymtade ett buttcrack som hette duga framöver. Eller skymtade och skymtade. det var snarare en ofrivilig uppvisning centrerad i mitt synfält. Jag försökte vika av blicken men kände att jag riskerade en allvarlig form av nackspärr så det var bara att stirra. Här snackar vi heller ingen blygsam skåra. Detta var ett töjbart Mattisstup de-jätte-lux. Resultatet av klassen? En sönderbiten hand på grund av hysteriska skrattattacker och en ny finne på hakan. Kladda aldrig lavendelolja i ansiktet.
Om man tittar tillräckligt noga kan man se ett en timmes färskt bitmärke där någonstans.
Trots att jag luktade sådär härligt spaigt så längtade jag efter att få träna lite på riktigt så jag åkte hem och tog mitt pick och pack till Liljeholmen för söndagsdubbeln - BodyCombat och BodyBalance och tänk. På Sturebadet kostar ett årskort på gymmet 20.500, och vad får man? Instruktörer som är så mesiga att man tror de ska blåsa omkull om man skulle få för sig att flåsa. Eh förlåt. Man får inte flåsa på Sturebadet. Dessutom verkar det råda svettförbud i lokalerna och prata, det får man absolut inte göra för då kan man störa. Här är det viskningsleken som gäller. På Sats får man faktiskt svettas, och flåsa och prata normalt. Dessutom finns ett par fantastiska instruktörer. Det är roligt. Efter dubbelpasset panikduschade jag och panikåt en fin-korv från Statoil on the go för att hinna till Tyresö för att kolla lite innebandy. Svett är hett och vem tackar nej till karlar med klubbor liksom.
Idag är det lördag och både Litauens och Serbiens nationaldag. Det är dessutom Herbert och Gilberts namnsdag och mitt ex födelsedag. Grattis grattis. Ytterligare en arbetsvecka, skolvecka och träningsvecka har strax sprungit förbi och om man skulle jämföra hastigheten på de föregående låt säga sex veckorna med denna veckan skulle man kunna säga att förra veckorna har varit ungefär lika snabba som en rullator med en döing till förare medan denna veckan skulle kunna liknas vid en Citroën DS3 WRC med Sebastian Loeb bakom spakarna.
Veckan har alltså gått skitsnabbt, knappt så att man kan andas och äntligen kommer jag ihåg vilken rastlös själ jag är. Jag har njutit av att avverka jobb efter träning efter (okej jag ljuger nu) plugg på löpande band. Man behöver liksom inte fundera så mycket. Man vet vad man ska göra. Vakna, äta, plugga, jobba, träna, äta, sova, och så kanske några kisspauser emellanåt.
Dessutom gillar jag att jobba och jag älskar att träna så bortsett från plugg är det en ganska tacksam bubbla jag stängt in mig i. Just nu är klockan strax två, och idag har jag vaknat, ätit frukost, vart på favorit-dubbel-mördar-blod-svett och tårar-passet i Älvsjö och pinnat direkt till jobbet. Hej lördagspanna nu kör vi liksom.
Dock vet jag att det inte funkar att gå på autopilot absolut jämt, man måste ha tid för ingenting också. Det är minst lika viktigt, Men jag tror att man uppskattar "göra nada"-stunderna mer om de inte finns där lika ofta. För tillfället infaller min "göra-nada-dag" på söndagar, och om jag inte minns helt fel är det söndag imorrn. I och för sig ska jag göra någonting. Jag och Jossan ska på spadag på Sturebadet. Attans, kunde inte tänka mig något jobbigare...
I februari varje år infaller som bekant både "semmeldagen" och "alla hjärtans dag" på samma vecka. Tycker vi döper veckan till "alla glutenintoleranta singlars skitvecka", men jag är verkligen inte bitter. Snodde bilden nedan från en bekant vid namn Sara och jag håller helt och hållet med. Jag älskar väl inte min familj och mina bästisar mindre imorgon än idag heller. Och någon kille behöver jag inte, inte just nu iallafall. Fick min kärleksdos när min favoritbästis kom hem från Dublin inatt och kröp ner bakom mig i sängen. Det var mysigt.
Firar dagen med handledarmöte, bodycombat och så lite jobb på det med världens bästigaste kollegor. Det är också mysigt.
Ska man inte köpa kokosmjölk av märket Budget. När jag tänker efter ska man nog inte köpa någonting av märket Budget. Jag kunde bara inte låta bli. Tur att jag misstänkte att det behövdes backup...
För ett år sen ungefär bodde både jag granne med Mellqvist i Vasastan. Jag och Oliver hängde där var och varannan dag. Det är något speciellt med Mellqvist. Något konceptuellt som inte riktigt går att sätta fingret på. Jag blir lugn här på något konstigt sätt. Dessutom har de stans bästa kaffe typ. Idag är vi tillbaka på en välbehövlig pluggpaus.
Jag vet inte om det är halvmåne, solförmörkelse eller dåligt lufttryck men det är något som inte stämmer. Idag finns varken några hästar i stallet eller flingor i paketet. Och det blir bara värre. Det måste vara GRIT:en. Eller byxorna jag hade på mig på passet. Det var inga tajts, det var någon slags mysbyxa som jag fått i present. Varför jag tog på mig dom vet jag inte men jag tror att jag tyckte lite synd om dom där dom låg orörda i byrålådan och var tvungen att sympati-inviga dem. Dumt gjort för väl på gymmet märkte jag att det fanns två val att bära dem på. Blöjröv eller kamel-tå. Var bara att välja. Kände att blöjröv var det minst genanta men jag tror nog att det vart lite tyngre än vanligt. Sedan passet slutade för 53 minuter sedan har jag hunnit glömma vattenflaskan på gymmet, kört mot enkelriktat OCH mot rött (eller okej det var Nisse som körde), lagat mat på avstängd platta och gått ner i split över en snövall. Man kan även kalla det för en halv-vurpa men jag tycker split är bättre. Apropå vurpa. Kom över den här vurpan här om dagen. Min kompis Kristina lyckades fånga mig på film när jag ramlade. Jag fick en Oscar för den vurpan, år 2010. Årets praktvurpa står det på pokalen. Nu är det bäst att jag går och lägger mig innan något dumt händer. Eller snart. Först mitt favoritprogram: Sveriges Mästerkock. Äh nä just det, det är inte torsdag...
Idag är det fettisdagen, semmeltisdagen, fet-tisdagen eller vad man nu väljer att kalla det, men eftersom jag egentligen tycker semlor mest smakar torrt bröd och grädde och varken jag eller Oliver äter gluten så dissar vi fettisdagen och kör på Gino-tisdag istället. Gino är för de som inte vet en slags efterrätt som enbart består av kiwi, jordgubbar, banan och pressad lime med ungefär fyra kilo vit choklad på. Man kan tro att efterrätten är något slags italienskt eller kanske jugoslaviskt och lite exotiskt påfund men faktum är att Gino är lika svenskt som Ikea. Efterrätten som för övrigt är djävulskt god uppkom i ett kök i Årsta någonstans i början av 2000-talet. Uppfinnaren som även är en kort tjej som mest går klädd i träningstajts råkar ha magiska fingrar och allt hon rör vid blir till guld. Nä. Jag ljög. På Drottninggatan uppfanns desserten på restaurangen Gino år 1988. Ägaren gick sedan över och startade P/A & Co på Riddargatan och det är därför de idag är kända för sin Gino. Det är sant. Idag har jag iallafall försökt närma mig en Gino eftersom jag vet att det är Olivers favorit. Invigde min nya gula ugnsform också och jag tror faktiskt att hemligheten sitter i formen. Receptet behöver inte ens skrivas upp, det framgår i bilderna. Eller jo. Ugnen ska vara på 200 grader, och yes box, man får äta chokladen som blir över.
Imorse när jag satt och hinkade i mig kaffe för att vakna (är det bara jag som gillar pulverkaffe mer än brygg?) så passade jag på att bläddra lite i receptboken jag fick av Emelie i lördags. Hade inte hunnit göra det än, och så dök det upp små meddelanden mellan recepten. Blev alldeles varm i hjärtat. Får man ha så fina kompisar?
Här om veckan beställde jag lite prylar från Zalando. För er som inte vet så är Zalando en nätbutik som har det mesta när vi snackar kläder och skor. Personligen gillar jag Zalando mer än till exempel Nelly, som jag haft massa strul med tidigare, eftersom Zalando är punktliga, och i min mening även hyfsat pålitliga. Dessutom har dom rätt så mycket träningskläder och skor och sånt gillar jag. Men. Säga vad man vill om Zalando men det där med riktad marknadskommunikation är inte deras grej, men fint att dom försöker iallafall. Vem vet, namnet Isa kanske påminner om en 82-årig tant, och man kanske tar för givet att alla som bor i Årsta är pensionärer, men det stämmer i och för sig nästan. Eller så är det helt enkelt så att det är såna kläder man ska bära när man passerat 25. Vad vet jag. Rekommendationen nedan landade i min inbox nyss iallafall, och jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta.
Vem betalar 1335 spänn för en plastdoja MED STRASS (!) och 2 cm kilklack?
Idag har jag och min bästis haft sport och kulturdag. En sport och kulturdag innefattar diverse aktiviteter som man antingen svettas av, eller lär sig något nytt utav. Vi började dagen med skridskoåkning runt sjön där Jossans föräldrar bor. Eller skridskoåkning sysslade jag ju inte med kan jag säga. Skridskogång är nog ett mer passande uttryck för det är tamej tusan inte lätt det där. Särskilt inte med hockeygrillor och baggyjeans. Skyller på baggyjeansen tror jag. För Jossan gick det desto bättre - men hon är ju också en före detta skridskoprinsessa och kan snurra lika många varv utan att sätta ner foten som jag kan göra vurpor. Hur som helst, en klart godkänt sportaktivitet. Svettigt var det, och det kändes både i vristerna och rumpan. Jag tror jag kan åka på lite träningsvärk lagom tills imorrn.
Efter skridskoåkandet åkte vi till Krökarängen, och Matdax för att titta på folk. Det är nämligen i Krökarängen det händer. Folk gnager på råa falukorvar, snattar som om det inte fanns någon morgondag och dumpar sina skor på torget. Jag gick bananas inne på Matdax. Allt kostade fem eller tio kronor (typ) och där inne fanns allt från Hello Kitty-dryck till Kokosmjölk av märket "Budget". Dessutom simmade rå fisk i tomatsås på golvet och hör och häpna! Det fanns parfym för tio spänn. Jag valde mellan "Casual Woman" och "Insomnia Woman".
Vi gick loss som två galna hönor i butiken och tog allt som var billigt. Blodpudding för 1,95 kronor fick bli dagens absolut största fynd. Kalaset slutade på sex hundra spänn. Svindyrt. Det är något speciellt med det där Ikeasyndromet. Man lär sig liksom aldrig.
Dagen efter blir jag alltid panikhungrig, paniksugen och paniktörstig. Man vet aldrig när men när paniken kommer är det - på riktigt - panik. Panikköpte Oliver som jag tryckte i bilen på väg hem. Panikdrack en cola inne i butiken. Men vad är det man säger? Nöden har ingen lag.
Innan Bodycombaten sprang jag in på Kicks och panikköpte en "ögon-anti-rynk-kräm". Jag måste nog vara detaljhandelns absolut mest tacksamma konsument. Jag: "Hej jag behöver en antirynkkräm för ögonen vilken rekommenderar du?" Expedit-tjej: "Den här krämen är bra, den inn..." Jag: "Bra tack jag tar den". Kan konstatera att det är dyrt att bli gammal. Sex hundra spänn för en liten burk rynk-kräm. Är det ett skämt? Tur att vi har tvåkronorsblodpudding i frysen. Det blir blodpuddingsvecka med andra ord. Bodycombaten gick...inte så bra. Jag var inte riktigt med. Huvet var någon annanstans och hur jag än försökte så sprang hjärnan iväg så fort jag hade hämtat tillbaks den. Men det gör inget, det var kul iallafall. Och man kan faktiskt inte alltid vara med i matchen.
Nu sitter jag med en mage som håller på att sprängas. Söndagsmiddagen blev en Palmyras och har ni inte varit där har ni missat Sveriges bästa kebab. Den ligger vid Årsta torg och människor från hela Stockholm vallfärdar till Palmyras, gärna på söndagskvällarna. Det var förövrigt därför vi flyttade till Årsta. För Palmyras alltså. Snart kommer Rebecca och Kajsa och dricker lite rödtjut med mig och Jossan. Sen vankas det 30-årskalas för min kompis Jonas. Helgen tar liksom aldrig slut.
Anyway. Simma lugnt. Andas tungt och glöm inte att äta gul snö. Det kan vara redbull vodka.
