Igår fyllde jag som sagt 25. Eller bastade, som Mattias skulle ha sagt. Jag kan inte förstå vart den hemska tjugofemårsångesten kom ifrån. Det känns inte alls så farligt, det känns till och med ganska bra. Det kan bero på att jag har jordens finaste vänner och en underbar släkt-familj som var här och firade mig igår. Det kan också bero på att jag fick ungefär de finaste presenterna man kan få. Jag har nog aldrig fått så fina saker om jag ska vara ärlig. Blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på alla människorna som var här igår - och även om huvudet dunkade lite extra i huvudkudden imorse och jag och Jossan vaknade med ketchup i precis hela sängen eftersom vi tyckte donken i sängen var ett genidrag signerat Albert Einstein inatt - så måste jag nog utnämna mig själv till Sveriges lyckligaste 25-åring idag. Så Tack Tack Tack alla som var här igår, ni är bäst. <3
Mina vänner gav mig en resa. HUR FINT?
Den absolut trevligaste boken jag nånsin fått
Klockan är inte ens elva och jag och Jossan har hunnit städa, packa bilen, möblera om OCH ätit soppa. Nu ska vi gå runt Årstaviken och sen till Liljeholmen för att köpa en antirynk-ögonkräm till mig. Sånt man tydligen ska ha när man är vuxen.
Har klurat ut det där. Det är sjukt vad effektiv man blir med lite nervaktivering. Imorgon kommer ett gäng människor hem till mig. Eftersom att jag detta år fyller på helgen, vilket vanligtvis innebär arbetsvecka för mig var jag tvungen att klämma ihop kalasen på en och samma dag. Detta innebär att gänget som kommer hit är lite som en 200-gramspåse Matadormix från Haribo. Lite större än de vanliga småpåsarna och fylld med allt från segt och knaprigt, platt och runt, långt och kort, hårt utanpå men mjukt inuti och så sådana som är söta men sega rakt igenom. Eller det där sista kan vi glömma, känner nämligen inga sådana. Men vi kan säga såhär, åldersspannet sträcker sig mellan 13 - 86. Det blir spännande. Dock måste jag erkänna en sak. Jag är toknervös.
Trots att jag kom hem rätt så sent igår flög jag ur sängen med myrkrig i röven, tog två stora kliv bort till tvättstugan och två stora kliv upp i lägenheten. Idag ska det handlas, skalas, hackas, städas, tvättas, outfitletas och dessutom jobbas. Men det är lugnt, för med den hastigheten jag håller för tillfället borde jag både hinna virka en långklänning och kanske hinna springa till Haparanda och tillbaka med.
Nu är det slut på semestern, för ikväll börjar jag jobba igen. Det ska bli väldigt roligt faktiskt, och skönt att få dra på sig slithandskarna igen. Jag har mest känt mig som ett socialfall de senaste veckorna även fast jag varken går på bidrag, letar kuponger eller balkongröker. Eld i arslet som ni vet. Eftersom jag ska jobba ikväll ville jag träna på dagen istället, så gick på en alternativ Bodycombat på Odenplan. Egentligen gillar jag inte att träna på Sats Odenplan. Tycker det mest är en showoff och de känns lite som om man borde skämmas om man svettas och inte har nymålade naglar, och tänk vad dumt för jag svettas värre än en karl och har definitivt inte fräscha naglar för tillfället. Men men. Det är alltid lite spännande det där, att gå på klasser på främmande gym. Lite som första dagen på ett helt nytt jobb. Man observerar, tar in, lägger märke till normativa beteenden och försöker apa efter så gott det går. Så var det idag också. Jag gillade instruktören. Han var kul, och reko. Lite som min morfar fast kanske 30 år yngre. Däremot var jag något förbluffad över vissa av de saker några av deltagarna hade för sig inne i salen. En kille som såg helt normal ut för ögat höll på med någon slags golvmoppningsaktivitet. Mellan varje låt tog han sin svetthandduk under foten och spurtade runt i salen för att torka golvsvett. Gissa om han tog många varv runt mig? Ett tag tänkte jag att jag kanske borde hjälpa, eftersom jag svettades mer än vad jag tror att han gjorde. En annan försvann in i redskapsutrymmet i låt 3 och kom fram lagom till låt 7. Hon kanske hade ont i magen. Två var barfota och en tyckte om att ställa sig precis framför mig. Jag kanske flyttade mig i sidled 9 gånger och hur jag än försökte stod hon där, nästan demonstrativt. Vet inte vad Vasastanarna pysslar med, de kanske säljs dålig mat på Coop där bredvid. Passet var trots allt skönt, jobbigt, svettigt och roligt och det är ju det som räknas. Undra vilket gym jag ska testa nästa gång. Kanske Märsta. Det känns som att potentialen finns där.
Hej. På lördag fyller jag år och om någon skulle undra så skulle jag vilja skriva upp en sak på min önskelista. Det finns en sak som jag avverkar snabbare än vad Lindsay Lohan avverkar rattfyllor, och det är vattenflaskor. Det finns ingen hejd. Nu menar jag inte att jag dricker upp vattnet som är i dom, för det är jag ganska så sämst på eftersom jag tycker att vatten är rätt äckligt. Det är alltså själva flaskorna. De bara försvinner. Hips vips. Jag överdriver absolut inte om jag säger att jag spenderat en röding på Sats-vattenflaskor de senaste 3 månaderna. Jag vet inte om jag ställer ifrån mig dem, eller om min träningsväska har fått mun, tänder och svalg, men någonstans tar de vägen. Därför blev jag superglad över den vattenflaska man fick i goodiebagen på blasten i helgen. Den var lagom stor, hade en snygg röd färg och var brandad med mitt favoritmärke nummer ett (vilket tror ni?). Men så kunde jag inte hålla händerna i schack när jag promenerade över Liljeholmsbron för en halvtimme sen och, jaa. Hips vips. Den tog en flygtur och bestämde sig för att landa under bron. Att promenera på bron tycker jag är alla tiders, speciellt när man har lite gammal mjölksyra kvar i benen efter Plyon som kan behövas skakas ur, men under bron är inte min favoritplats på jorden om man säger så. Inte kvällstid iallafall. Så, om någon är sugen på en snygg röd begagnad vattenflaska av märket Nike så vet ni vart ni kan hitta den. Gratis.
Nu har jag duckat färdigt. Är i skrivande stund på språng mellan St Eriksbron och Hornstull för jag är mitt emellan onsdagens dubbel. Det blev en liten U-sväng med 3:ans buss. Skyller på syrebrist. Annars? Jag har konstaterat att nakenhet ger många likes på Instagram, och så har jag kört igenom en väldigt trevlig Bodypump. Kände att när är det läge att öka om inte när man känner sig lite småfrustrerad, så lassa på både på ben och biceps - och klarade det! Dessutom var det som om kraften tog frustrationen med sig och när jag gick ut ur salen kände jag mig till och med lite glad. Det är träning, ni. Har ni testat dessa förresten? Om man gillar lakrits är de starkt beroendeframkallande. Jag svalde allihop på 23 minuter. Gör inte det! Inte nog med att det är lakrits. Det sägs även att de har laxerande effekt. Inte för att jag nånsin går på toaletten, men jag kan ju tänka mig.
Idag är det onsdag och för mig har dagen bara varit fel från start tills nu. Om onsdagen skulle få för sig att vända och bli lite ljus och härlig så skulle det göra mig väldigt glad. Just nu sitter jag på ett icke givande seminarium. Jag lyckades nämligen ägna två timmar imorse åt att uppenbarligen läsa på fel sidor i artikelkompendiet. Fel 27 sidor. På engelska. Amen tack liksom.
Annars känner jag för att bara försvinna just nu. Gärna någon vecka eller så. Om någon har en flygbiljett över är det bara att hojta. Vart spelar ingen roll. Eller om nåt snille har konstruerat och monterat ett rymdskepp och skulle vilja plocka mig här utanför skolan skulle också fungera. Skulle bara behöva få vara ifred ett litet tag. Känner att jag inte är världens roligaste sällskap för tillfället och det är inte superkul att känna så. Jag vill inte vara bitter men ibland så är det helt enkelt så. Då får man buttra och muttra ett tag så är det bra sen. Det är okej. Men jag vill helst göra det själv. Så duckar idag. Så ni vet.
God kväll! Blev alldeles nyss avsläppt av Nisse. Idag följde han med på GRIT Strenght-klassen som jag brukar vara med på på tisdagarna. Jag tyckte han behövde det, killen ska ju ändå köra svennebananklassikern i år och åka Vasaloppet om inte alls så många dagar. Då måste man tåla lite stryk. Och stryk fick han. "Det var ju som att gå in i väggen tio gånger om, man fick ju fan ingen luft" som han så fint uttryckte det i bilen efteråt. Och jag kan inte annat än hålla med. Ungefär så känns det fast på ett fantastiskt sätt. Hjärnan hänger inte riktigt med när det är som jobbigast och det är ganska skönt att få koppla bort hjärnkontoret emellanåt. Det är liksom en överlevnadsfråga stundtals. Kommer jag kola nu eller kan det verkligen vara såhär. Och så överlever man såklart, varje gång, och känner sig starkare än Kingkong efteråt. Så en liten stund senare sitter man där hemma vid köksbordet i ljusblå sidenpyamas och äter jordgubbar och lyssnar på Justin Bieber ungefär och tänker "gjorde jag verkligen det där nyss". Nu ska jag inte ljuga igen. Jag har inte sidenpyamas, och jag lyssnar faktiskt inte på Justin Bieber, inte idag iallafall. Däremot äter jag jordgubbar och dricker trippelstarkt kaffe. Plonkandet på C-uppsatsen ni vet... tjena natten.
Får ganska ofta frågan om mina ögonfransar, och även om jag älskar att hitta på och säga att ”ah men tack så mycket, jaaa det är mina egna” och fladdra med dem lite extra så måste jag medge att det är lögn. Eller, de är ju visserligen mina men inte självproducerade om vi säger så. Och jag gillar ju inte att ljuga och kan definitivt inte sova om jag har ljugit så såhär på kvällskvisten tänkte jag komma med en liten bekännelse.
En dag träffade jag en tjej som hette Wanda. Eller tjej och tjej, hon kanske föredrar att kallas för kvinna, vad vet jag. Hur som helst. Wanda är väldigt duktig på det där som kallas ögonfransförlängning. Hon är perfektionist ut till fingerspetsarna och den egenskapen är inte fy skam om man ska hålla på med fransförlängning.
Hon är helt enkelt en klippa på de så kallade flirtfjunen. Så. The secret is revealed. Egentligen är jag fejk, men jag tänkte att jag skulle dela med mig av tipset med tanke på hur mycket fransförlängningen underlättar i min vardag. Besparar mig tiden att kämpa med mascaran (och därmed mascarasvidande kinder och pandaögon om jag skulle få för mig att bli ledsen, hacka lök eller svettas på gymmet). Som sagt, ett litet tips bara.
Är ni nyfikna, klicka här. Salongen ligger på Hornsgatan 116. Så alltså; för att repetera – Wanda var namnet. Och förresten, hon är snygg också, och snäll, och så luktar hon gott. Viktigt det där...
Man kan säga mycket om 2013 men att det skulle bli karusellernas år kunde jag aldrig tro. Dessutom på Grönan. Jag är en sån som aldrig kommer att tycka att Gröna Lund blir tråkigt. När jag var liten gick hela familjen på Gröna Lund en gång varje sommar. Det var den bästa dagen på hela året, bättre än både födelsedag, julafton och alla lördagsgodispåsar tillsammans. Men det här. Händer det verkligen? Jag är i extas.
Här om dagen när jag satt och snackade allvar med min vän Emelie fick jag ett antal matnyttiga (ordagrant nu alltså) tips från henne. Emelie, som är en gormand av rang, berättade att oavsett vad klockan visar på kvällen när hon kommer hem så ställer hon sig och lagar en middag. "Men vaddå, då är ju klockan jättemycket när du ska äta middag" invände jag. "Spelar ingen roll" sa Emelie. Oftast när jag kommer hem är klockan runt åtta-nio på kvällen. Att ställa sig och spexa ihop en så kallad måltid finns liksom inte på min karta vid den tidpunkten. Oftast laddar jag en skål havregrynsgröt och micrar och knaprar på några riskakor på sin höjd. Det händer även att jag landar i soffan med glassbunken i knät men det är inget jag pratar högt om.
Så som sagt, här om dagen var det ja, fick jag en liten lista av Emelie med tips på mat man kan förbereda och ha i kylen och bara plocka fram när det blir hungersnöd. Ett tips var kycklinglår. Marinera i soja och sweetchilisås och olja över natten i kylskåpet. Kasta in i ugnen på 225 grader en halvtimme på morgonen och sen är det klart. Eller jag ljög, man kan låta bli det där med kasta, om man inte har lust med ugnssanering efteråt det vill säga.
Sagt och gjort. Här sitter jag och kladdar med ett kycklinglår. Är sjukt nöjd och känner mig väldigt husmorslig. Och jag vet, bilden är äcklig men det är smaken som räknas, och när jag tänker efter brukar ful mat oftast vara god mat. Vem tycker egentligen att chokladmousse är vackert till exempel.
Förövrigt har jag tränat idag, och den värk som jag steg upp med imorse och fick Oliver att undra om jag hade svårt att hålla tätt i förmiddags är, ja, inte kvar helt enkelt. Dessutom kände jag mig lite småstark idag om man nu får känna så. Dags att öka med andra ord. God kväll på er.
Helgen inleddes med tjejkväll, tacos, tjejprat, och ett invigt stöldgods (vår "Fondue-gryta" om man nu kan kalla det för en sådan). Min sambo kom hem med en fin present till mig. Vem min sambo är? Josefin. Vem har sagt att man behöver män när man har tjejkompisar som överraskar med såhär fina grejer?
Lördagen vet ni ju redan vart den spenderades, och avslutades. Mamma knäppte en bild på mig när jag för en stund trodde att jag hette Ingeborg och var 101 år gammal.
Söndagen behöver inte sammanfattas mer än i inlägget nedan, för jag har sjuk värk i armarna, ögonen (har använt linser i helgen - dra på trissor) men kan sammanfatta helgen som sjukt jävla lyckad och förmodligen en av de bästa träningsupplevelserna jag varit med om på bra länge. Nu ska jag ringa och beställa en rullator eller kanske en flashig permobil, sen är det rödtjut, soffa, min bästa vän och pannacotta som gäller. Hörs när jag lärt mig gå igen.
Idag har jag svettat mig igenom pass som NTC Focused Core, Ruffie, Bodypump 85, NTC Skills, Movement 101 och sist men inte minst Bodycombat som fick avsluta helgen. Känslan i magen har varit magisk rakt igenom. Känslan i röv, lår och axlar har varit tragisk rakt igenom. Jag hade inte någon aning om att den här nivån på träningsvärk existerade men jag kan inte låta bli att njuta för såhär genomtränad har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv. Undrar om jag någonsin kommer orka träna igen. Skämta bara, såklart jag kommer. Kommer kanske till och med att tycka att det är ÄNNU roligare, om det nu är möjligt. Söndagens jobbigaste pass? Ruffie. Tränade mot en livsfarlig norska som stundtals slängde runt med mig som en lovikavante, men jag var iallafall bättre på armhävningar. Tackar alla GRIT-pass för det. Jag har förresten träffat massvis med norrmän och norskor i helgen. Himla trevligt folk det där alltså. Vill passa på att tacka mina fenomenala träningspartners Åsa och Sofie också. Ni är roliga...
Klockan är fem och jag har kastat in handduken för idag men satan vilken upplevelse. Dagen har varit sjukt intensiv men det har bara varit ren och skär träningsglädje rakt igenom. Eftersom båda mina träningspartners har bakdelar av stål och därför skulle inleda dagen med spinning valde jag att spara sätesmusklerna och istället gå på en NTC-klass. Visserligen vet jag inte om jag sparade in på ens en liten lilltåmuskel för klassen var galet jobbig men också sjukt rolig, så rolig att jag faktiskt funderar på att gå på den imorgon igen. Klass nummer två blev en till NTC-klass men den här gången med fokus på fight. Åsa som jag skulle gå med insåg att hennes knä inte skulle palla så som det stålarsel hon är smet hon iväg på en till spinningklass. Det gjorde inget, jag träffade en av mina favvo-instruktörer och teamade med henne och hennes kille på klassen som bestod av tre och tre- övningar. Klassen fick av mig dubbla tummar upp, sjukt jobbig som alla NTC-klasser. Efter klassen kände vi för lite nedvarvning och gick på Les Mills Bodybalance60. Kul för Sofie som instruerar Bodybalance och därmed är ett utnämnt proffs. Kul för Åsa också som fick se mig tappa balansen 19 gånger i diverse överakrobatiska övningar. Jag måste ändå säga att jag gillade releasen, och det ska bli kul att få öva på den när den väl släpps på Sats. Klass nummer fyra blev en spinning och jag har glömt hur jobbigt spinning faktiskt är. Det sög musten ur mina ben och vid ett tillfälle sa det tvärstopp och jag var tvungen att hoppa av och springa igång benen igen. Instruktören var norrman och bara det i sig genererade flera härliga (läs varma) skratt. Efter spinningklassen vek Åsa och Sofie av, jag gjorde ett halvtaffligt försök att delta på en ytterligare NTC-klass men efter halva klassen sa knäna att det var dags att pinna hem. Dessutom är det ju inte världskul att hänga runt ensam så jag lyssnade. Nu har jag kraschat hemma hos mina föräldrar. Mammas mat, tvättmaskin (förbrukade 4 linnen idag) och kanske lite kli på ryggen är precis vad jag behöver. Längtar tills imorrn. GRIT Strenght 8.30. Gotta love it. Tack och Godnatt
Jag kan inte minnas sist jag ställde klockan klockan 07 på en lördagsmorgon. Om ungefär en timme ska jag möta några kompisar och sen smäller det. I helgen ska jag bara få hänga runt med andra människor som lider av samma åkomma som jag, träningssjukan, och lyssna på träning, titta på träning och träna själv. Jag ska alltså på The Nike Blast i Globen, ett träningskonvent där man koncentrerat alla träningsdårar på ett och samma ställe under just denna helg i februari. Jag menar förresten såklart inte det där med att vi lider. Njuter menar jag förstås. Att träna är det bästa som finns och att man hittat en adrenalinkick av rang i något som är så hälsosamt och viktigt är för mig en vinst i sig.
Alltså visst känns det som att våren ligger i luften? Jag har studsat runt och varit lite småhög på livet hela dagen. Fått massa gjort; tvättat ton med träningskläder, streamat en hel föreläsning, handlat mellanmål för halva Kuala Lumpur och varit på förortssafari och på tal om det. Jag är en person som tycker att det är lite spännande att åka längst ut på tunnelbanelinjen, vilken färg spelar ingen roll, eftersom att jag är en sann innerstadsunge som sedan ett par månader tillbaka för första gången i mitt liv bor utanför tullarna (Okej jag ljög, en gång bodde jag vid Gullmarsplan). Nu menar jag inte att jag bor i en förort, eller tja det gör jag väl men när jag snackar förort menar jag det som Malcolm B kallar "orten" eller det som Ken Ring kallar "sitt hem". Idag åkte jag mot Norsborg, egentligen skulle jag gå av i Skärholmen för att försöka få tag på en bok jag behövde på bibblan där men väl där inne i tunnelbanevagnen kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite spännande att åka förbi station efter station. Kan ju vara bra om man får en fråga om röda linjen på Stockholms-spelet tänkte jag och satt helt enkelt kvar. Det skulle jag inte ha gjort. För det första fick jag vänta 8 minuter på tunnelbanan tillbaka, för det andra blev jag idiotkissnödig och för det tredje verkade det som att någon stoppat in alla Beckombergapatienter i en atombomb som man valt att släppa just på Norsborgs tunnelbanestation. Det var inte roligt. Jag kände mig som den vanligaste människan i universum men samtidigt som jordens utböling och när jag skulle sätta mig i tunnelbanevagnen valde två personer att klämma in mig i en fyra även fast det fanns gott om plats i vagnen. En av dem var hög som ett höghus. Kan ha berott på bilarna han tryckte i sig både från sin godispåse, från sätet och från golvet nedanför. Den andra satte sig så brett med bena att jag fick klämma ner låren mellan fönstret och sätet för att få plats. Kort därefter brände han av jordens på flit-hicka i minst två tusen decibell, och jag lovar att jag inte hittar på när jag säger att jag hoppade till varje gång hela vägen till Axelsberg där han steg av. En tredje person satte sig i fyran bakom, och hon var en kvinna. Hon hade käpp. Vanligtvis tänkte jag att man kanske inte behöver stödja sig på sin käpp när man sitter ner, men den här damen hängde på käppen som om hon svingade sig runt en strippstång. Då och då gav hon ifrån sig ett "weeihuu" ungefär. Ett tag trodde jag att någon hade dragit igång TV-programmet "blåsningen" igen men sen kom jag på att jag är ju ingen kändis. Jag var tvungen att dra iväg ett sms till Jossan för att säga att "jag är rädd". Sen ett "Jag älskar dig" till mormor eftersom hon var den jag senast tjafsade med. Sen kom jag på mig själv med att jag behöver ju faktiskt inte sitta kvar. Reste mig upp och tog ett litet skutt över benen på hick-fabrorn och bytte plats. Ingenting hände förutom att jag fick en skvätt bilar över mig och lite ont i en klämd skinka, men vad gör det om tio år. Och hur kul vore världen om det inte fanns folk som var lite annorlunda?
Nu ska jag kirra klart de sista kilona tvätt och ladda om för en galen träningshelg - med middag, lite tjejkompisar och sällskapspel hemma hos oss. Trevlig helg!
Idag hände nåt dumt med min kropp, den sa ifrån. Egentligen gjorde den det redan inatt när jag vaknade klockan 02.10 och var så hungrig att jag för en sekund trodde att jag skulle svälta ihjäl. Det är rätt häftigt det där ändå, hur kroppen liksom snackar med en inifrån och talar om när något inte står riktigt rätt till. Idag sa den klart och tydligt: "Skärp dig, erkänn dig besegrad, lägg dig ned eller gå hem och ät blodpudding med dig". Jag är ganska dålig på att komma ihåg att äta rätt grejer vid rätt tidpunkt, och det har funkat bra tidigare ändå eftersom jag inte rört på mig särskilt mycket i perioder. Nu har det gått ett antal månader och jag gör mest inget annat än rör på mig. De flesta veckorna blir det mellan åtta och tio träningspass och man behöver inte vara hjärnfysiker för att räkna ut att man måste sköta kosten därefter för att kroppen ska funka. De senaste veckorna har det slarvats lite för mycket, omedvetet, men slarvigt förstås och det fick jag sota för idag.
Jag brukar gå på Bodycombat på torsdagarna och idag hade jag dessutom sällskap av min kompis Mikaela. Skitkul tänkte jag innan, men inte lika kul när jag in i andra låten drabbades av magknipen från hel-vetet. Det var både knivslagsmål och bergssprängning där inne och jag kunde inte stå upprätt, men för att inte skämma ut mig helt fortsatte jag så gott jag kunde att hänga med även om mina rörelser var så minimala och mesiga att jag skämdes. Jag visste förövrigt inte att instruktörer fick köra gamla releaser bara sådär, idag kände jag inte igen en enda låt. Det vart därmed en extra ansträngning i dubbel bemärkelse med en kropp som inte hade lust och en hjärna som inte hade en aning. När det var två låtar kvar tittade Mikaela på mig och så tittade jag mig själv i spegeln och såg att jag var alldeles vit i ansiktet. Jag kallsvettades och frös så att jag skakade. Det var helt enkelt bara att lägga sig raklång på marken ge upp. Dagens träning blev därmed ingen träning, och det var nog lika bra. Ska ju trots allt träna ganska så mycket i helgen.
En yr myrstegspromenad hem och tre skivor blodpudding senare ligger jag nu utslagen på soffan och tänker att jag måste nog bli bättre på det där. Att lyssna på kroppen och äta mat. Hur svårt ska det vara. Jag menar, jag äter inte blodpudding. Jag hatar blodpudding. Idag ville jag inte ha något annat än blodpudding. Vad var det kroppen försökte säga till mig? DU. BEHÖVER. JÄRN, ungefär. Säger det till mig själv igen. Skärpning.
Det där med kläder är himla kul, men eftersom att jag mest går i träningskläder numera har intresset för jackor, klackar och väskor gått över i ett ännu större intresse för sportplagg. Jag älskar att kolla på träningskläder och kan sitta i timmar och googla igenom sajt efter sajt. Eftersom att jag är tekniskt obegåvad och en allmän eftersläntrare vad gäller sånt som man tydligen ska hålla på med när man har en blogg så blev jag häromdan överlycklig när jag halkade in på hemsidan mylovebasket. Hur genialiskt? Förutom att jag saknar en hel del varumärken är det ju svinbra att man kan samla alla kläder och skor på ett och samma ställe. Jag lyckades till och med knåpa ihop ett litet kollage. Dessa grejer kan gärna få flytta in i min träningsbyrå, jag bor i Årsta så det är bara att knacka på. Och jepp jag har faktiskt koll på årstiderna och vet att det inte är påsk än, och nix jag är inte någon AIK:are eller Elfsborgare heller för den delen. Jag tycker helt enkelt bara att gult, svart och grått gör sig himla bra ihop. Just ja, jag fyller år snart också...
Min förra favoritcombo får se upp lite för jag har kommit på att jag nog gått och blivit lite kär i kombon Bodypump och Grit plyo. Man blir lite mentalt lurad på pumpen, eftersom att man vet att kräksträningen kommer efteråt känns Bodypumpen inte alls lika tung. Dock är den såklart tillräckligt tung för att endorfinerna ska komma löpandes och för att man iallafall i mitt fall skall svettas ut sju victoriasjöar på golvet. Att sedan vara alldeles hög på endorfiner är helt perfekt inför ett Grit-pass eftersom att man känner sig oövervinnerlig, superstark och dessutom alldeles lycklig. Perfekt innan-Grit-plyo-mode med andra ord. Idag studsade jag som en riktig bumbibjörn ifrån St Eriksbron till Hornstull (eller tja, studsade på bussen, men ändå), och dessutom fick jag återigen, efter lite tjat och övertalning sällskap av mina klasstjejkompisar Mikaela och Jessika aka tvättbrädan och killerbenen. Jag tror tamejtusan att endorfiner smittar för jag blir alldeles lycklig av att träna med andra, och att båda två dessutom lovade att följa med nästa onsdag gör att jag känner en liten seger. Sa ju det liksom. Dessutom vet jag ett par andra ladies som hakar nästa onsdag och förhoppningsvis blir vi ett litet gäng. Nu ska jag kräma A-rslet med voltaren, äta upp min havregrynsgröt och kanske skala en morot om jag orkar. Life as a student, som ni vet. Puss på er.
