isasjosten.blogg.se

Vanligtvis brukar jag gå på Bodycombat på onsdagar men på grund av rastlösheten från gårdagens vila kände jag för att ta ut svängarna lite den här onsdagen och göra en dubbel. Därför bytte jag combatpasset mot ett pumppass en och en halv timme tidigare och samlade ihop ett gäng tjejer för att även köra en Grit-Plyo lite senare på kvällen. Den här dagen har även spenderats i skolan och på diverse bussresor från och till och igenom stan. Jag kallar den här sortens dagar för flängdagar och det är på flängdagar jag hamnar på en sorts ofrivillig diet, eftersom mattintaget under dagen enbart består av "mellanmål". Idag har jag bortsett från morgongröten fått i mig 2 gainomaxbars, en proteinshake, en livstids konsumtionsmängd popcorn och nu en celsius och en banan. Och klockan är efter middagstid. Jag som egentligen tycker det är ganska löjligt med bantning men jag har insett att det är ju precis vad jag håller på med. Dessutom blir det ju skitdyrt att köpa massa mellanmål hela tiden. Så nu behöver jag hjälp, vad äter man när man är på språng en hel dag och hur i hela friden bär man sig åt för att hinna? Tack på förhand!

Idag har jag lyckats genomföra bedrifter som att delta på 1/3 föreläsning, sovit sammanlagt 2 timmar på diverse bussresor, ätit typ 466 för många hemmabakade kakor hos mormor (hallå kan inte låta bli) - får nog ge det där fyrpacket lite dispans, och dessutom varit på cellprovstagning. Apropå det så är det dunderviktigt att inte strunta i sin cellprovstagning och nej det är inte superkul att utöva happybabypose naken i nyllehöjd med en främling men man dör inte men dö kan man däremot göra i livmoderhalscancer. Punkt.

Igår när jag strax innan rusningstid satt i relativt folktom tunnelbanevagn hände det något märkligt. Plötsligt stannade tåget - mitt i en tunnel nånstans mellan Gamla Stan och T-centralen. Chaffisen harklade fram något i stil med "vi har drabbats av ett datahaveri, vi måste avaktivera tåget, det kommer släckas ner nu". Och vad är det för speciellt med det kanske ni tänker nu men för de som inte vet lider jag av cellskräck, dödsskräck och en kronisk oro. Jag tror att det beror på att jag föddes med kolik eller något men det är allt annat än najs, det är asfett fast på tvärtomspråket ungefär.

Jag är en sån där som är extremt rädd för döden, är det någon i min närhet som pratar om livets slut kan man tro att jag försvunnit till Jamaica med tidsmaskin eller något för jag vill helt enkelt inte höra. Däremot har jag inget emot att kyssa en spindel, slå mig, gå till tandläkarn eller ta en spruta, men döden kan jag inte stå ut med.

På senaste tiden har jag försiktigt börjat bekanta mig med begreppet livet, (ni vet att jag fyller 25 och måste börja bli vuxen) och insett att det är något man aldrig ska ta för givet.

Jag har även lyssnat på P1 morgon en del för att kunna hänga med i diverse intressanta nyhetsdiskussioner och där pratades det för någon vecka sedan om ökad terroristrisk, det gjorde inte min oroliga själ lugnare om man säger så.

Därav kan ni tänka er vad chauffören ställde till med i min kropp igår. Benen domnade bort. Huvudet började snurra och andetagen förändrades till nån slags typ av kippningsteknik. Bröstet spändes åt och jag började hyperventilera. Sen kom tankarna om livet, och döden. På grund av ett jävla datahaveri! Kan ni tänka er.

Sen slog det mig att för att lyckas besegra sina rädslor finns ingen annan utväg att möta dem. Se sanningen i vitögat som det så fint heter. Nu menar jag inte att jag borde dö för att komma över min dödsrädsla, men att hamna i situationer som dessa är kanske lite nyttigt ändå. Det är dags att bli vuxen nu Isa, skärpning och skämsluvan på för såhär kan man inte bete sig i vuxen ålder.

Så SL. Det där med datahaveri får ni gärna hålla på med lite oftare. Det kan hjälpa mig på traven.

Att sitta och läsa, speciellt kurslitteratur, har en sövande verkan på mig, blir groggy och går på autopilot mot soffan och intar ryggläge minst var 30:e minut. Detta gör att min fysiska ansträngning de dagar jag är hemma och pluggar oftast blir lika med obefintlig och därför tvingar jag mig alltid ut på en PW eller till gymmet nån gång mitt på dagen, för att komma hem först till middagstid då det absolut inte går att plugga mer, man kan väl inte plugga på kvällen heller! Då ska man ju ta det lugnt, visst är det så?

Idag var tröttheten obotlig men jag tog mig till gymmet ändå. Tyvärr lite för sent för det var redan en hel del folk på gymmet, inte minst i fågelbenshörnet. Som ni vet brukar alla hantlar och skrivstänger rymmas på ett och samma område, ofta långt in i gymmet i ett hörn fullt av spännisspeglar. Speglar är inte mig emot, det är tvärtemot skitviktigt för man kan inte se med känseln om man står i rätt vinkel för att övningen ska träffa rätt, men det är så typiskt för jag tror inte jag är den enda tjejen som inte direkt trivs i ensam anslutning till testosteron-upphöjt-till-tusen-klubben.

Idag hade jag i varje fall inget val och jag hade sprungit 3 rundor på bandet och kände mig yrslig så ville verkligen krama lite armmuskler, så jag klämde mig in där i hörnan mellan två grabbar som säkert hette Don och Juan för de verkade ha käkat machochips hela veckan. Tog mina - i förhållande till deras (wow) STORA hantlar - mina små fjutt5kiloshantlar och började göra mina övningar utan att stånka och stöna och skrika som man tydligen ska göra i machohörnan. Men här kommer vi till det roliga -

Det var inte så farligt! Det var faktiskt inte alls så farligt, ingen verkade bry sig. Nu vet jag inte om det handlade om att jag såg extremt motbjudande ut i mitt svettiga hår och mascarasvidande ansikte eller om de helt enkelt var för inne i drömmarna om beach-överkroppen 2013, men det var en jäkligt skön upptäckt. Så brudar, tveka inte, ta för er och ta plats i fågelbenshörnan, det behövs.