Jag har en kollega och vän som heter Magda. Vi brukar kalla Magda för "Spillit", just därför att hon spiller så ofta. När jag tänker efter är det ganska ironiskt att jag hakat på detta för jag spiller precis lika mycket själv. Det måste ligga i generna det där med spillning. När jag tänker efter spiller mamma rätt ofta. Hon får alltid en nerfläckad hylla när vi äter middag och ofta åker vuxenhaklappen fram (hushållspapper nerknölat innanför halsringningen), men bara när familjen är med. Själv dricker jag lika gärna som ofta ur petflaskor och takeawaymuggar, och minst lika ofta rinner det jag dricker rätt genom läppen. Jag börjar undra om jag är född med en missbildning eller råkat spontanpierca mig någon gång som jag inte minns för jag inbillar mig att jag har hål i underläppen. Hur jag än gör vill det jag dricker inte stanna i munnen. Iallafall inte hela klunken. I och för sig spiller jag inte bara när jag ska dricka. Ofta annars också. För att summera de senaste tre dagarna har jag skvätt öl över hela brallorna. Kladdat ner en hel bar med sockerlag, och lite grädde, hällt ut vin i hela träningsväskan och fått lukta gammal tantalkis under ett helt träningspass, spillt kaffe på det gråa linnet jag tränade i idag (bruna fläckar kan vara bland de äckligaste) samt sist men inte minst nu alldeles nyss hällt ut proteinpulver på mina mjukisbrallor och givetvis även mina strumpor. Tur att jag har tvätt-tid klockan 22.
Magda. Det är du och jag nu, härmed ger jag mig själv tredjenamnet Spillit#2
Man märker att man sovit lite för lite när man häller mjölk i vattenkokaren, borstar tänderna med tvål och till råga på allt stökar runt i lägenheten i jakt på hemnycklarna på samma sätt som en skåpsupare gör när suget faller in - för att sedan hitta dem i dörren.
Började dagen med morgonmöte på Urban Deli och hörrni, ska ni äta frukost nån gång och befinner er nånstans runt nytorget, gå dit. På Urban är de experter på att samla allt som man önskar att man själv hade hemma varje morgon. Inget knussel, bara vanlig frukost som inte saknar någonting helt enkelt. Lite som korgen hade sett ut om man spenderat 2 timmar inne på ICA Kvantum i frukostsyfte. Trots grym frukost och otaliga försök till gravallvar lyckades jag inte riktigt vakna och när jag kom hem vid lunch var jag så trött att jag somnade på sängen som en nerklubbad säl. Vaknade vid tresnåret och undrade vilken dag det var. Om det inte vore för att jag såg i Sats-appen att det är Bodypump i Hornstull idag skulle jag gissa på torsdag..
Glömde fota frukosten. Såklart. Så fotar nästa måndag.
Jag läser alltid Metro baklänges, främst för att jag inte kan hålla mig för att läsa mitt horoskop men även för att jag älskar Lilla Berlin. Här har ni dagens:
...är den här donnan. Hon heter Agnes och bastar 84 i år. Agnes är pigg som en lärka och mer full i fan än en pillimarisk sexåring. Dessutom är hon allmänbildad som få och en fena på både Facebook och kakbakning. Idag var jag över med ett gummiband till henne, och tänka sig. Hon hade stenkoll på övningarna och när jag satte fingret mellan hennes skulderblad sa hon "som att klämma fast ett mynt där emellan, ellerhur?!" Precis mormor, tänkte jag och kunde inte låta bli att le. Är nog ett av världens stoltaste barnbarn.
God morgon. Det här är min frukost. Jag har ätit samma i snart ett år och folk frågar om jag aldrig tröttnar på gröt och svaret är nej. Jag skulle kunna äta gröt till frukost-lunch-middag om jag var tvungen för jag tycker det är perfekt. Jag är en människa som måste äta när jag vaknar, och jag menar verkligen måste. Under natten slår det dubbelknut i magen och för att trycka ut den måste jag äta, helst så fort jag vaknar för det känns inte alls behagligt att ha en scoutknop som drar i mellangärdet. Så, damer och herrar, här har ni mitt bästa frukosttips:
- Kanel med banan och gröt
- 3 brustabletter i samma glas; C-vitamin, Calcium och Magnesium (har inte varit sjuk sen jag började dricka det här (bankar huvudet i trägolvet)).
Idag sattes sista skruven och jag är officiellt färdigt inflyttad i min lilla lägenhet, bortsett från den groteska taklampan som väntar på en snyggare ersättning. Det har tagit mig exakt fyra dagar att komma iordning och jag är nöjdare än alla barn i Stockholm tillsammans på julafton. Dock har jag en drös med människor och tacka för att de ställt upp och burit, borrat, kört, och såvidare. Idag hade jag två suveräna killar på besök - Martin och så min bror, Nils, som hjälpte mig att borra med slagborr. Jag har skurit upp min sista ouppskurna finger och kunde därför inte handskas med slagborren. Annars hade jag givetvis gjort det själv handståendes samtidigt...superljug. Så återigen, tack killar, ni är bäst.
Hej mina vänner. Får återigen be om största möjliga ursäkt för frånvaron, men den förra veckan har varit omänsklig och även om flytt, packning, jobb och träning synkat lika bra som killarna i The Fooo har den tekniska biten inte riktigt velat samarbeta. Jag har flängt fram och tillbaka över stan som en svintaggad flipperspelskula, och tiden som jag har spenderat på strulet motsvarar kanske fem träningspass inklusive dusch och transporttid till och från gymmet. Vanligtvis tycker jag att jag är en ganska effektiv och framförallt snabb problemlösare men den här gången har problemlösandet gått i snigelfart. Kanske på grund av att det handlat om tekniska lösningar som gör mig allt annat än lugn, sansad och metodisk. Antalet AAHH med vrålrasp i sjuttiofem tusen decibel i min lilla lägenhet är oräkneliga och mina nya grannar tror säkert att det är en testosteronstinn karl med aggressionsproblem som är deras nya granne.
Att kunna koppla upp sig till internet är som vi vet en förutsättning för att kunna plottra ihop ett blogginlägg, och nej, bara för att jag passerat 25 har fenomenet "blogg-app" inte gått obemärkt förbi, men det hade ju underlättat om den här fenomenala appen inte hade buggat värre än vad Willy Björkman gjorde i Let's dance.
Men. Imorse fick jag bukt med samtliga teknikstrul efter diverse samtal med Tele2-Andreas, DLink-Oskar och så min stackars husvärd Tommy. Han är nog lite trött på mig vid det här laget. Nu sitter jag här i en ny lägenhet med sproillans snabbt internet och tittar ut mot en rätt fräsig gata om jag får säga det själv till skillnad från de skitgråa höghus jag såg i förrgår när jag bodde i en lägenhet (som förvisso var ny och jättefin) men på platsen gud glömde när han uppfann Stockholm. Jag har alltså flyttat från jordens rövhål Valla torg till lattemorsornas hemmaplan och kinakrogarnas högkvarter Hammarby Sjöstad.
Ehm just det. Alltså. Ber om ursäkt, men har flyttat och inte haft internet. Nog om det. Är tillbaks men måste återgå till C-uppsatsen. Hejhej.
Hej, jag är tillbaks. Jag har vart tvungen att vara borta ett litet tag, för jag har nämligen sysselsatt mig med jonglering i helgen, med ett helt bollhav av olika grejer. Tränat tre pass, jobbat två, hållt fyra fokusgrupper för uppsatsen, fixat fransarna, shoppat inredning och packat sex flyttlådor om jag ska vara exakt. Och så en massa åkandes och promenerandes fram och tillbaka dårå. Jag känner mig jäkligt nöjd över att ha hunnit med så mycket även om man kanske önskar att man hade kunnat få ägna sig åt något roligare när det ändå är helg. Som att få hänga lite med sina kompisar till exempel (saknar er). Något jag känner mig mindre nöjd med är att jag medan jag gjort allt det här inte haft en endaste flinga i paketet. Jag har varit ett riktigt rikspucko och undrat om jag kanske råkat tappa korttidsminnet i någon av sopsäckarna som jag slängt när jag rensade ur i lägenheten. I söndags morse när Jossan kom hem och började prata med mig kunde jag inte svara. Jag hade redan glömt vad hon hade frågat. Det kändes märkligt. Dessutom gick dagen så snabbt förbi att jag helt glömde bort att äta. Det kom jag på när jag hade bytt om innan Bodycombat-passet klockan fem och såg att händerna skakade värre än min gamla lärare i högstadiet som hade Aspbergers. Något annat jag glömt är att äta de järntabletter man ska äta varje dag i tjugo dagar efter att man har lämnat blod. Den senaste veckan har jag känt mig väldigt svag och varje pass som vanligtvis känns skönt tunga har känts som en blodig käftsmäll delux med utslagna framtänder ungefär. Poletten trillade ner idag när jag såg tablettkartan i skafferiet, nästan full. Nu är det skärpning. Äta bör man, annars...blir man svag.
Kvällsmat: Päron (syns inte), yoghurt, nötter, linfrön, kanel. Och järntablett.
Sorry, men det brinner i baken för tillfället och jag har inte suttit på en stol bortsett från sätet på tunnelbanan och under de fyrtioen tusen fokusgrupper som har hållits under helgen. Men ikväll ska jag belägra baken på köksstolen och skriva några rader.
Jag har älskat den här dagen. Eller de senaste tolv minuterna har jag gjort det iallafall. Att det var sol var ungefär lika fett som att Oliver dundrade på Fred Åkerström när vi skulle plugga. Minst lika fett var det att svettas ut tjugotvå liter svett på ett övermäktigt bodycombatpass. Det är också övermäktigt att Sveriges Mästerkockfinalen har varit ikväll och att jag inte hunnit se den än. Men fetast av allt. Ett FETT tentaresultat. TACK GODE GUD.
Eftersom att jag befinner mig i ett flytt-C-uppsats-skolarbete-hemtenta-jobb-kaos har tidsbrist blivit ett om möjligt ännu mer naturligt inslag i mitt liv. När hälften av alla måsten kräver militärisk disciplin gäller det att hålla huvudet på skaft för det är himla lätt att råka göra något roligare än att sitta med flisor i röven och knappa på ett tangentbord. Tidigare har jag ofta smitit iväg från mina måsten under dagen och kört något träningspass någonstans i stan. Det har blivit till en vana och ett pass om dagen har ofta bytts ut mot två, ibland tre till och med, och jag har älskat känslan av att ha fått ut något mer av dagen än ångest över skolböcker, tentor och hemtentor. Tyvärr funkar det inte riktigt så längre. Jag liksom inget val. Vill jag överleva våren får jag stå ut med stjärtskav, påsar under ögonen och stressmage.
Ett pass om dagen, fem till sex dagar i veckan kan jag klämma in med lite tur, för just nu är den lilla tid jag får över lika värdefull som Oprah Winfreys bankkonto. Jag vet att det låter både galet, osunt och kanske omänskligt att träna mer för många, men alla är olika. Idag var det tisdags-GRIT:en som vanligt, och det var - precis som vanligt lika jobbigt och lika roligt på samma gång. Dessutom följde frans-Wanda med och det var himla kul. Men hon svettades för lite. Eller så svettades jag för mycket. Det tyckte nog Wanda för hon sa "Isa du droppar" när vi gjorde armhävningar. Yes. Jag droppar när jag gör armhävningar.
Men poängen i sängen är att det ändå känns som om det fattas något. Jag kan inte sätta fingret på vad. Det känns så konstigt att träna mindre. Myrorna kryllar i röven som aldrig förr och jag misstänker att jag kanske till och med skulle spara lite tid om jag kunde träna lite mer, för det kanske skulle få mig att kunna sitta still iallafall en timme åt gången istället för sex minuter. Vad jag vet är jag inte född med koncentrationssvårigheter men vem vet. De kanske kan växa fram med åldern. Eller så tränar man fram det. Knepigt det där...Just det! Ikväll är det Biggest Looser. På TV7 för de som inte vet. Första avsnittet sändes igår och jag är som vanligt hooked. Att få vara coach för deltagarna är och har varit mitt drömjobb sedan första avsnittet av det amerikanska Biggest Looser sändes 2004.
Idag när jag skulle handla middag efter träningen så fick jag syn på en blomkål inne på Willys och jag tänkte att den skulle ju kunna sitta på sin plats med tanke på hur supersvag jag var på bodypumpen idag. Sagt och gjort, jag knatade hem och satte igång och började koka blomkålspuré. Jag kommer ihåg att min vän Dasha brukade göra det till oss rätt ofta förut och fick ett plötsligt sug. Sjukt nöjd var jag och jag hann till och med duscha samtidigt som blomkålen kokade. Jag älskar att multitaska så ni kan ju tänka er hur nöjd jag var när jag kom ut ur duschen och upptäckte att blomkålen hade kokat färdigt.
Sen kom vi till problemet. Man kan ju inte göra blomkålspuré med bara blomkål. Som det smartskaft jag är hade jag totalt glömt att köpa grädde. Och vitpeppar. Och smör. Det enda som fanns i kylen var en trött skvätt sojamjölk och lite salt och svartpeppar. Eller saltet och svartpepparn stod förstås inte i kylen. Så tokig är jag inte.
Iallafall.
Jag får väl improvisera tänkte jag. Vad skulle Morberg ha gjort liksom. Tog det jag hittade. Vitt vin, parmesan och.....sesamolja. Shit och K*K I did it again skrek jag när jag kom på vad jag hade gjort. K*K står förövrigt för Kärleksfulla Kamrater - ping mormor. Ha. Aldrig. Sesamolja. Till. Blomkål. Om ni inte vill lukta död utter i munnen förstås. Jag skiter i det där blomkålspurén. När jag tänker efter är puré ändå rätt ute. Jag nöjer mig med mina arton redbull som jag ska ha sällskap av inatt när jag ska nightgibba. Skämta. Nattplugga.
Bilden jag tog innan det urartade. Det var förövrigt alldeles nyss.
Det sägs att när våren kommer ska man kasta ut det gamla och göra plats för lite nytt, så i helgen har jag införskaffat mig både ny telefon, en iPad mini och en helt ny träningsupplevelse, SOMA move. Den gamla vapendragaren och nödreserven 3G fick ge plats åt min nya fräsigare partner iPhone 5. Jag hoppas fasen att den sköter sig för att ha lyckats få tag på denna har varit en vansinnesfärd, med både tårar, panikångestattacker och rakblad. Nä. Men skämtåsido. Skaffa aldrig Tre:s försäkring med Aon, för de tar fan priset för årets mest värdelösa och otrevliga företag. Årets gasell fast i motsatt riktning.
Så nu hoppas jag innerligt på att min nya partner kommer vara mig till lags. Ryktet säger nämligen att den inte orkar särskilt mycket längre än en kolsjuk gammelgubbe, men det finns inte något jag kan göra åt saken. Glad är jag iallafall och inte minst för min nya iPad som jag fick med på köpet. Himla trevlig kille den där Emil alltså.
Så till träningsupplevelsen. SOMA Move beskrivs som en klass som utmanar kroppen med stora varierade djuriska rörelser, s.k "animal workout" med ett skönt flyt mellan övningarna.
Beskrivningen av klassen får denna att låta som någon snuskig vuxenaktivitet direkt plockad ur "Fråga Olle-dokumentären" men faktum är att det är en helt oskyldig och väldigt trevlig gruppträningsklass, signerad SATS.
Träning behöver inte alltid vara kräkträning och den här klassen var jobbig på ett perfekt skönt sätt. Sen har jag ingen aning om vem det var som ställde sig och hällde en hink med vatten över mig runt tjugo minuter in i passet, för plaskblött var det, men man hade liksom ingen aning om vart det kom ifrån. Om svett är ett mått på jobbighetsgrad måste det har passet varit rätt så jobbigt. Ett perfekt komplement till kräkträning och när jag tänker efter kändes det som att jag hade lite extra energi till Combaten idag. Måste vart SOMA:n...
Så tack till världens bästa instruktörs-Elin som drog med mig på klassen imorse, och tack till Tre-Emil som trollade med knäna och löste mobiltelefondramat så bra.
Har funderat på det där ett par veckor. Vissa dagar känner man att man skulle kunna lyfta en Magnus Samuelsson fylld med skit på axlarna. Att man studsar i benböjen och att ryggen skulle kunna dra ett helt flyttlass utan problem. Men vad trevligt, jag har äntligen blivit lite starkare tänker man och glädjs åt i ungefär en vecka tills käftsmällen kommer då man inser att den där styrkan man upplevde någon vecka tidigare bara var en ren tillfällighet. Idag var en sån dag. Benböjen blev inte så djupa och ländryggen började värka, mina triceps skakade och plyo-hoppen kändes både klumpiga och mesiga på samma gång.
Det efterföljande GRiT-Cardiopasset var ett av de topp tre jobbigaste någonsin, det var nästan dödsvarning och dags att ringa Fonus på den och då har jag ändå gått på några stycken.
Till och med bicepsköraren vi körde efter dubbelpasset var väldigt mycket tyngre än vanligt, och det kändes ju sådär när man ändå stannat kvar några gånger för att bli just - starkare.
Så. Jag behöver snilletips. Jag skulle hemskt gärna vilja bli lite starkare tills sommaren. Helst inte genom att variera träningen mer, för jag anser att den är tillräckligt varierande som den redan är, däremot är jag inte emot att testa nya grejer för det är bland det bästa jag vet.
Jag bangar heller inte på att lära mig några Einstein-övningar i gymmet som får musklerna att explodera, för såna har jag förstått förekommer i den tuffa hörnan.
Bamsetjack går fetbort och att lyfta tyngre är ingen idé helt enkelt för att jag inte orkar.
Så - bring it. Jag vet att en del av er sitter på en hel del tricks.
Igår vaknade jag arg som ett bi och tröttare än tjejerna på kundtjänsten på 3:s skadeförsäkringsservice. Och vet ni, såhär är det. Somnar man arg, då vaknar man arg. I förrgår somnade jag väldigt arg. Var mest sur och irriterad hela dagen igår och ber min omgivning om ursäkt för det. Det är vid såna tillfällen man ska hålla sig för sig själv så vid fyratiden på eftermiddagen sa jag adjö till allt som har med sällskap att göra och var för mig själv en stund. Tänkte att om jag vill vara glad imorgon (idag alltså) så måste jag somna glad, så jag gick en promenad, kände våren. Tänkte på allt som är bra och somnade faktiskt ganska så glad.
Imorse sken mitt flin nästan ikapp med solen och inte ens när jag gjorde en seriefigursvurpa blev jag det minsta arg. Äsch jag bröt inget och bättre att blåmärkena kommer nu innan man ska gå barbent tänkte jag bara och struttade vidare.
Sen bestämde jag för att göra något bra idag, och eftersom jag ändå har vilodag på fredagar passade jag på att gå och lämna lite blod, och vet ni. Man får bara lämna blod tre gånger per år, men om man fick lämna blod varje dag så skulle jag fasen göra det för det är så himla mysigt. Jag har sagt det förut, det är superenkelt men jag ska inte tjata mer. Det är var man och kvinnas val och pallar man inte så fine. Vissa har arslen som växer fast i stolsdynan så fort det inte handlar om en själv, vissa har blod och nålfobi (säger dom), och vissa har helt enkelt inte de fysiska förutsättningarna, Men. Man kan rädda liv. Här kan ni läsa om hur man gör.
Till er som har nål och blodfobi. Varsågod och kolla. Det är inte så farligt, det går att öva bort.
1. Orkade ta mig upp till en sådär bra Bodypump imorse
2. Hann ta en prommis i solen längs hela Kungsholms strand på lunchen.
3. Upptäckten av frysen inne på Mammuts restaurang. I den finns det cheesecakes och cupcakes i alla jordens smaker. Vi dog godmatdöden allihopa.
4. Mästerkocken på TV
Dagens -
1. Kriget med 3 fortsätter. Jävla skitoperatör.
2. Promenera med skor som klär av fötterna. T ex mina Dr Martens
3. Glömma mjukisbyxor efter man har tränat i kortbyxor. Kan bli klibbigt att få på sig världens tajtaste jeans.
4. Min styrplatta på datorn har lagt av. Därför jag inte kan avmarkera fetstilen.
5. Jag saknar GRiT Plyon på onsdagarna.
Den vänstra saken kanske ser ut som en lerskål med myrbajs men om jag en dag ska dö är den kakan det sista jag ska äta. Helvete vad den var god. Jag blir nog aldrig vältränad ändå...
För det är exakt så jag känt mig idag. Så. Jäkla. Tung. Påsken är över och idag på tisdags-GRITen kände jag mig som en flodhäst i latex. Hela dagen har jag i och för sig gått runt och känt mig som svullo i sitt esse men inte undra på det när Oliver dessutom dagen till ära frågade vad som hänt med mina "rattar" som han uttryckte det. Jag skyllde på den blå blusen. Och förresten var det ingen blus, det var en skjorta.
Dessutom måste "påskmusten" ha dränerat mig på all vätska för jag håller på att smula sönder.
Därför sprang jag i panik till Liljeholmen för att införskaffa mig Essex. Nu tror man kanske att Essex är en flashig CD-skiva från 1991, på extrapris på ICA Kvantum. Kanske med ett svintufft slagerband på omslaget, men faktum är att det är en sjukt fet gubbsalva som luktar Allan. Dessutom köpte jag nån gelé för torr hårbotten. För att kompensera för mina misärinköp sprang jag in på Bodyshop och köpte världens bästa BB-kräm. Det är sant. Den är är magisk. Den röda grejen blev jag övertalad att köpa. Tydligen är det ett slags rouge men jag tyckte mest det liknade ett läppglans och såna kan man ju aldrig få för många av. Godisflaskan är för nagelbanden och den fick jag på köpet. Alltid nåt. Nu måste jag verkligen sova. Våra vänner från Frankrike är på besök och i Frankrike dricker man ju vin till sent in på natten. En "snabbis" blev en "långis" och så var den här tisdagen slut. God natt på er.
Idag är det den första april vilket innebär första dagen på en ny månad men även den enda dagen då det är officiellt tillåtet att ljuga för folk. För vanliga människor innebär det även en ytterligare ledig dag men eftersom jag är rätt så konstig så har jag inte alls vart ledig idag. Eller jo, nu ljög jag. Jag tog faktiskt sovmorgon, och en skön promenad i solen till Liljeholmen för att köra igenom en ännu skönare Bodypump. Så sorry Oliver. April april. Det var den viktiga flyttgrejen jag skulle göra innan lunch.
För mig är den första April lite av ett startskott. I April skruvas tempot upp, femmans växel i direkt och hur mina knän ska hinna med har jag ingen aning om för trolla kan dom iallafall inte. Jag har redan börjat förvarna mina vänner om att jag kommer att försvinna för nån månad eller så. April är månaden då alla som läser tredje året på en bachelor dör ungefär. Kurser ska avslutas, ett examensarbete ska färdigställas, eventuella omtentor ska tentas av. Ni förstår. För min del ska livet även flytta ut ur en lägenhet och in i en betydligt mindre vilket medför en hel del stök, rensning och pusslande, för att förvandla en 180-säng till en 120 har jag ingen aning om hur man gör och hur man krymper kläder i sex garderober till att rymmas i två har jag heller inte nån riktigt koll på.
Eller, jo, krympa kläder vet jag precis hur man gör. Antingen smockar man på sig några kilon, men det var just det jag inte hade tänkt göra denna månaden, eller så slänger man in allt med lite ylle i på 90 grader minst och torktumlar efter det. Men det vill jag ju inte heller göra. Dessutom ska det jobbas tre dagar i veckan, och tränas på det. Men det är inte jobbigt, det är svinkul. Idag slog det mig att träning för mig är lite som ett hyfsat stabilt förhållande. Oftast trivs man ganska bra tillsammans. Man vet vart man har varann och det bjuds inte på några större överraskningar. Vissa dagar är man bara lite småless på varann utan att veta varför, men man håller ut för man vet att det går över. Det är ju egentligen bra. Vissa dagar har man svinkul ihop. Man garvar är glad och det kanske är för att man upptäcker en energi man inte haft på länge. Eller förlåt. En gnista heter det. Och ibland, inte särskilt ofta, men ibland får man en sån där ruslig känsla i kroppen. Man har blivit kär på nytt. Lite så kände jag idag. Det var så himla härligt att träna, just idag, mitt på dagen i en full, bastuvarm sal. Efter passet stannade vi kvar några stycken och övade lite biceps. Varför? För att biceps är typ den enda muskeln man kan skryta om och den första muskeln folk klämmer på när de frågar hur det går med träningen. Nä. Absolut inte. Helt enkelt för att bicepslåten är apjobbig och får en att inse att man kanske inte ska vara så kaxig ändå..
