isasjosten.blogg.se

Hej, jag är tillbaks. Jag har vart tvungen att vara borta ett litet tag, för jag har nämligen sysselsatt mig med jonglering i helgen, med ett helt bollhav av olika grejer. Tränat tre pass, jobbat två, hållt fyra fokusgrupper för uppsatsen, fixat fransarna, shoppat inredning och packat sex flyttlådor om jag ska vara exakt. Och så en massa åkandes och promenerandes fram och tillbaka dårå. Jag känner mig jäkligt nöjd över att ha hunnit med så mycket även om man kanske önskar att man hade kunnat få ägna sig åt något roligare när det ändå är helg. Som att få hänga lite med sina kompisar till exempel (saknar er). Något jag känner mig mindre nöjd med är att jag medan jag gjort allt det här inte haft en endaste flinga i paketet. Jag har varit ett riktigt rikspucko och undrat om jag kanske råkat tappa korttidsminnet i någon av sopsäckarna som jag slängt när jag rensade ur i lägenheten. I söndags morse när Jossan kom hem och började prata med mig kunde jag inte svara. Jag hade redan glömt vad hon hade frågat. Det kändes märkligt. Dessutom gick dagen så snabbt förbi att jag helt glömde bort att äta. Det kom jag på när jag hade bytt om innan Bodycombat-passet klockan fem och såg att händerna skakade värre än min gamla lärare i högstadiet som hade Aspbergers. Något annat jag glömt är att äta de järntabletter man ska äta varje dag i tjugo dagar efter att man har lämnat blod. Den senaste veckan har jag känt mig väldigt svag och varje pass som vanligtvis känns skönt tunga har känts som en blodig käftsmäll delux med utslagna framtänder ungefär. Poletten trillade ner idag när jag såg tablettkartan i skafferiet, nästan full. Nu är det skärpning. Äta bör man, annars...blir man svag.