Hej och ursäkta, men jag har drabbats av den berömda bloggtorkan. Jag tror att C-uppsatsskrivandet lyckats döda den lilla lust och kreativitet jag en gång kände och hur jag än gör så blir det bara totalkassa blogginlägg utan varken mening eller innehåll. Jag har lovat mig själv att aldrig bli en "Hej idag har jag rastat Rocko, shoppat ekologiskt sjögräs och varit på PW med mina nya rosa öronmuffar-blogg" men har känt att varje inlägg jag skrivit blivit just så. Därav har jag vänligt men bestämt tryckt på deleteknappen och bestämt mig för att göra ett nytt försök imorgon, men imorgon har blivit imorgon varje dag och så har det helt enkelt inte blivit något alls. Så förlåt. Jag håller på att leta inspiration för fullt, och lovar. Imorgon.
Som jag tidigare berättat har jag precis kommit hem från London, staden som är lika underbar som den är full av skit. Varje gång jag åker till London blir jag lite småkär, och varje gång jag åker därifrån blir jag lika småledsen för hur man än bär sig åt hinner man aldrig med allt man ville hinna med när det väl är dags att åka hem igen. Den här gången bestämde jag mig för att inte bestämma mig för att hinna med något förutom ett besök på Nike Store och ett besök på The Ritz där min gamla kompis Frankie jobbar som barchef. Jag tror att detta var precis rätt strategi för under dessa tre dagar i London hann jag med mer än vad jag hann med under det år som jag bodde och jobbade där. Bland annat har vi hängt en eftermiddag på sunkhotellet The Ritz, druckit Espresso martinis och Brambles gjorda av gubben som uppfann dem på något gömt mex-hak i Soho, hängt på Aquas takterass till solen gick ner, druckit Caipirinhas till lunchen på Las Iguanas, hängt på mitt gamla jobb Skylon, varit på The Connaught och druckit äckligt gammal champagne, hängt hemma hos min kompis i Canada Wharf och spelat gitarr till tidigt på morgonen. Dessutom har vi varit på tre företagsbesök, ätit en gemensam middag med klassen och kanske gått 8723 kilometer ungefär. Utöver det hann vi laga Pimientos de padrones (trodde vi, det visade sig vara grön chili) hemma i lägenheten, shoppa en del, och garva tills vi dog ungefär. Nu kanske ni tror att det enda jag gjort är att ha druckit drinkar och svaret är typ, för är det något London kan leverera så är det just drinkar. Vad staden dock inte kan leverera är mat och de så kallade maträtter jag haft turen att beställa under den här resan kan sammanfattas i ett stort jävla gapskratt (från alla utom mig då). Trots att jag älskar London, så är det alltid en sjuk lättnad att få åka hem igen, för säga vad man vill om Sverige, men fan vad lugnt och skönt (och rent) det är här.
Bad Frankie att göra något han vet att jag gillar. Jag fick ett gås-ägg...
Om man kan vara proffs, veteran eller nybörjare på att resa så vill jag härmed utnämna mig till årets reseamatör. Det är inte första gången jag totalfailar och råkar ut för en massa otur när jag ska resa. Det är absolut inte heller första gången jag reser. Igår kväll bestämde jag mig ganska sent för att göra mina sista timmar i Stockholm med mina tjejkompisar eftersom de ville fira min uppsats. Hade känts taskigt att inte komma då liksom. Passade även på att droppa min väska i ett av skåpen på Centralen, svinsmart drag tänkte jag och åkte nöjd och glad och mötte upp mina kompisar. Klockan 3.30 sa jag hejdå och skyndade mot Centralen för att plocka upp väskan och ta flygbussen. När jag kommer till Centralen är det låst. LÅST. Jag låtsasgrinade lite i biljettdisken och efter många om och men kom en väktare och låste upp åt mig. Försenad till Arlanda möter jag upp en tjejkompis i klassen. Ska precis checka in när jag märker att jag inte har något pass. VA. Tänkte jag bara och fick panikta taxi till Polishuset som skulle öppna 6 (boarding 6.35). Som tur var gick det snabbt att fixa, och trettonhundraspänn fattigare kan jag konstatera att det här med ekonomi inte är min grej. Tur att jag tar examen snart. Men. Här sitter man i en rätt trevlig stad med en ganska trevlig utsikt och en lite trevlig Oliver. Och så bubblet såklart. Helt klart värt trettonhundraspänn.
..för klockan 17.55 idag satte jag och Oliver punkt på ja kandidatuppsatsen. Finito, claro happy ending eller vad som helst. Imorgon lämnas den in och sen hoppas vi på att kunna bränna eländet en vacker dag och aldrig behöva tänka tillbaks på våren 2013. Jag känner mig konstigt lättad, nervös, tom men ändå fulländad på nåt märkligt vis och jag kan nog inte förstå att jag faktiskt snart har tagit den här sablarns examen som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Bodypumpen var fjärilar i magen idag igen och jag tror det gjorde mig lite kokobello för det fick mig att glömma min mosters födelsedagsfirande. Det fick bli en U-sväng i Liljeholmen och med svettiga tights och rinnande mascara är jag äntligen hemma hos moster. Tur att man inte är adlig. Det hade vart svinjobbigt.
Ni som känner mig vet att jag för sex månader sen lämnade vuxendagisbranschen och slutade knega nattklubb, mycket för att jag förlorade för mycket sömn men även för att jag var så förbannat trött på alla de stora bebisar man var tvungen att lalla med varenda kväll. Att få bra betalt för att gulla med förvuxna småbarn och mata dem med spritflaskan kan väl inte vara så himla krävande tänker ni kanske men faktum är att jag hade föredragit att passa fjorton tvååringar ensam inklusive blöjbyten om jag hade tjänat samma pengar. Men så igår var det dags att kliva in i baren igen tillsammans med min kompis Andreas på Anglais och satan vad roligt det var. Gästerna tog alla priser och på mindre än en timme hade jag fått frågan om vi tar Handelsbanken, om vi har rotfruktschips, fått beställning på en "Aprisol Spritz", en gin-mojito (som förövrigt kostade 126 spänn och lämnades kvar på baren för en öl för 65 spänn - det kan vara dyrt att vara envis), samt fått ett "EXCUSE ME CAN I ORDER YOU" frustat i fejan. För er som aldrig jobbat restaurang kanske detta låter som vilka frågor som helst, och jag har full förståelse att en människa som inte jobbar med drinkar inte har en aning om vad som är rätt eller fel, men låt mig förklara:
Att fråga om ett ställe tar Handelsbanken är ungefär samma sak som att fråga om det går bra att betala med en svensk hundralapp på NK, att fråga om ett ställe tar Diners eller Amex är däremot inte fullt lika konstigt eftersom att alla ställen faktiskt inte gör det.
Att fråga om en klubb serverar rotfruktschips är väl ungefär som att ta förgivet att man kan skulle kunna beställa entrecote medium rare på McDonalds, det finns inget som heter Aprisol Spritz, däremot finns det något som heter Aperol, vilket är en röd halvbitter spritsort som har blivit väldigt hajpad de senaste året. Att beställa mojito på gin. Alltså.. Jag skulle kanske inte peppra min havregrynsgröt med paprikapulver om vi säger så. "Excuse me can I order you", hmm ja trevligt kanske, eller just det. Det var en rysk dam storlek XXXL som frågade. Typiskt. Hur som helst fick jag mig en väldans massa goda skratt. Ikväll kör vi igen, och jag längtar nästan lite :)
Den här monologen, signerad en bargäst som jag gick samma utbildning som för sex år sedan och inte sett sedan dess, får avrunda inlägget och sammanfatta kvällen:
Vet att man inte får göra såhär egentligen, men struntar i det just nu
Jag föll pladask för nya releasen och om det är möjligt att få fjärilar i magen under en Bodypump så fick jag det garanterat idag, och nej, det var inte för att instruktören råkar vara jobbigt snygg eller för att sommarflörtandet hänger i luften utan för att den här releasen får en att vilja skrika "Bodypump 86, vill du träna med mig tills döden skiljer oss åt" ungefär. Jag älskade varenda sekund. Sen när blev första benlåten en favoritlåt, axellåten en box i mellangärdet, rygglåten roligare än att hoppa studsmatta och bicepslåten en ren njutning? Vad var det som hände liksom? Om det var musiken, upplägget eller just den här klassen i sig vet jag inte men vad jag vet är att jag inte kommer att tröttna, och att jag definitivt inte kommer att träna mindre Bodypump bara för att det är sommar. Tre månader går snabbt och det sägs ju att tiden går fort när man har roligt.
Hemskt ledsen för den extremt sugiga uppdateringen, C-uppsatsen ska vara inlämnad om bara några dagar och jag har ägnat all min överblivna tid åt helvetet, men nu börjar den arta sig. Dagen till ära är det inte bara Norges nationaldag, det är även min och en av mina bästa vänners namnsdag, fredag och till råga på allt sommarvärme. Jag firar det med en lång PW i solen med en kompis och att testköra nya Bodypump 86, tror jag iallafall. Igår körde vi nästan hela nya Combatreleasen, det var...kul tror jag. Eller ja jag tror att jag kommer att lära mig gilla den, den var enkelsvår på något konstigt sätt. Nu måste jag springa. Hörs.
Härom natten drömde jag att jag var på ett Grit Plyo-pass i en av föreläsningssalarna på Sveavägen. Vår gamla professor Jan var instruktör och sprang runt och instruerade med läroboken hur man skulle hoppa högre. Hur jag än bar mig åt ville inte fötterna lämna golvet. De var blytunga och jag blev så himla frustrerad i den här drömmen att jag ville hoppa ut genom fönstret. Fine, ekonomistyrning var väl inte min kurs men när vi äntligen skulle få betyg i Grit Plyo såg jag väl en liten chans, antagligen. Det hela slutade med att jag blev tilldelad tio straffarmhävningar. Så tänkte jag tillbaks på den märkliga men för tillfället logiska drömmen idag när jag promenerade till gymmet och föreställde mig hur jag kaxigt hoppade upp på bänken och brände av några sköna enarmsarmhävningar - för att plocka pluspoäng.
Givetvis var jag tvungen att testa detta idag efter Bodypumpen, och det gick... inte alls. Pladaskade i marken som en tung pannbiff och upp kom jag absolut inte. Men, mina vänner. Ingenting är omöjligt så jag och några sköna lirare kom överens om att enarmsarmhävningen ska sitta - i slutet på augusti.
Annars har jag varit superseriös idag och skrivit C-uppsats i ett rasande tempo. Bodypumpen var precis så sköntung som en Bodypump ska vara och jag har långkok kvar i kylen. Imorgon får jag sova lite längre och jag har ett helt Biggest Looser-avsnitt att se. Nu får ni ursäkta. Jag ska öva.
Om ni någon gång blir inlåsta i ett kök, har en krasslig mage som hindrar er från att gå utanför dörren eller helt enkelt bara känner för att stanna hemma ett par timmar ska jag ge er ett tips. Det kallas långkok och är förjävla gott, om man gillar kött det vill säga. Det är också superenkelt och bekvämt att tillaga fick jag erfara idag eftersom att grytan sköter sig själv. I och för sig skalar sig inte lökarna själva men det är väl ungefär den enda pulstoppen under själva proceduren, bortsett från själva ätandet som får hjärtat att vilja hoppa ur halsgropen för att det är så sjukt himla gott.
Inatt hittade jag massa kött i frysen - har ingen aning om vad det var men jag gissar på någon slags gris, så jag googlade upp receptet på "Pulled pork" som tydligen för närvarande har hamnat på matfantasternas innelista. Eftersom jag är världens bästa misshandlare (nej jag slåss inte, jag missar bara allt på inköpslistan när jag ska handla) så fick det bli ett hittepårecept baserat på det som fanns hemma bortsett från gul lök, för det var det enda jag kom ihåg när jag var i affären. Ta fram grytan och ta av tröjan, för nu blir det skvättfest.
Du behöver:
Griskött
Stor gryta
Passerade tomater
Gul lök
Köttbuljong
Timjan
Rosmarin
Paprikapulver
Spiskummin
Kanel
Salt & Peppar
Vatten
Gnid in köttet med alla kryddor. Snåla inte på kanelen, det var mitt hittepå och blev grytans magi. Bryn köttet och löken tills de fått lite färg, häll i passerade tomater, vatten och buljong. På med lock och låt det småputtra lääänge. Minst två timmar, jag lät det stå i nästan fyra. När du inte pallar vänta längre, skrapa köttet med en gaffel. Om det blir trådigt och delar sig av sig själv vet du att du är hemma. Låt grytan stå till sig medan du gör något annat, förslagsvis åker och kör en Bodycombat i Liljeholmen om det är söndag. Ät precis hur du vill, jag har snurrat in mig på wrapgrejen och äter tortillabröd till mest allt nuförtiden, inte bara för att det går fort utan även för att jag gillar att äta med händerna. Gör som jag för då blir magen glad. God natt!
Den här helgen har jag översköljts av en PMS-våg som heter duga och jag vill be om största möjliga ursäkt till alla er som känner att ni blivit utsatta eller drabbade av mördarblickar eller hormonattacker från en tjej storlek kort och bredaxlad med brunt hår och ovanligt många finnar för tillfället. Förlåt.
Det ligger inte i min natur att bli arg, åtminstone inte för småtjafs men just den här helgen har toleransnivån legat i skosulorna ungefär och lika många gånger jag svurit har jag fått nypa mig själv hårt i sidan och tänkt "skärp dig för fan". Igår blev jag upprörd för att jag inte svettades tillräckligt mycket på Bodypump-passet jag var på, och även om instruktören saknade både teknik, tajming och taktkänsla var det ju inte hennes fel att jag inte tyckte det var jobbigt. Men det tyckte jag då. Jag skäms för att jag tänkte så. På jobbet blev jag arg på en stammis för att han skojade och sa att han tyckte det gick lite långsamt. Skäms igen. Sen blev jag irriterad för att mamma ringde mig och ville prata när jag var stressad. Hur skulle hon veta det liksom. Skäms ännu mer. När jag kom hem på kvällen och fick förmig att städa lägenheten mitt i natten brast det. I innerfodret på min väska som tydligen bestämt sig för att paja hittade jag mitt borttappade och numera spärrade busskort, två läppglans som jag givetvis hunnit köpa nya, min MK-klocka som jag fick i present som varit borta forever och kanske åtta kletiga tuggummin och 17 enkronor. När klockan slog fyra idag nästan sprang jag till Liljeholmen, för jag var så galet svintaggad på att få svettas ut lite frustration, och det fick jag. Nu känns det helt plötsligt mycket bättre. Jag har gömt PMS-monstret under sängen, och dagens eloge går till min morfar, som ringde och piggade upp stämningen i eftermiddags. Han har den förmågan för han är ganska rolig, och det finns inte ord för hur mycket jag älskar honom. Tack morfar för att du är så mysig att prata med!
Ibland när man har svinbråttom, eller jättemycket och göra eller helt enkelt bara är skithungrig är det lätt att "glömma" bort att äta ordentligt. Oftast blir det någon vek bar eller kanske banan bara i farten och det är ju himla synd. Bananer i all ära, och "mat" som smakar godis kan ju vara gott men det känns ju lite halvonödigt när vi samtidigt vet att man varken blir starkare eller orkar mer av slarviga mellanmål. Lite som att tanka porschen med vatten. For what liksom.
Jag har bokstavligen talat ganska så megamycket på skrivbordet just nu och att ställa mig för att komponera ihop en snitsig trerätters känns för tillfället lika långt bort som att jag någonsin kommer flytta till Hjo eller nåt sånt. Punkt där. Vad jag ville komma fram till är alltså att den gemensamma nämnaren för slarvmellanmålen är tidsbrist och därför tänkte jag ge er ett snabblunchtips: Stress-wrapen!
Du behöver:
Ett tortillabröd
Tacosås (eller någon annan sås)
Grönsaker
Kalkon t ex
Dödsenkelt, supersnabbt. Klockade och det tog mig 41 sekunder att laga, 2:30 att äta och 55 sekunder att diska tallriken och plocka undan. På cirkus fyra minuter har jag alltså lagat, ätit och plockat undan lunchen.
Idag har jag haft en sån där dag då man inte vet om man ska gråta eller skrika, när tankarna snurrar snabbare än popexpressen på Grönan och när fokus har dragit på semester till Mallorca. När huvet känts som en vattenballong och man tycker att man matchar en daggmask i IQ-nivå. En helvetes jävla pissdag helt enkelt. Nu tror ni kanske att jag var ute och slirade och fick i mig några järn för mycket igår men så var absolut inte fallet. Det är den fasansfulla examensarbetepaniken som har smugit sig på och jag ogillar det minst lika mycket som orättvisa och julkorv. Tänk att jag som varit lugn som en filbunke skulle drabbas av panik. Typiskt. När gråten kom för nära i eftermiddags packade jag min nya fina träningsväska och åkte iväg för att träna ett par timmar. Tänkte att det skulle vara skönt att slå ut frustrationen i luften en stund på en Bodycombat men eftersom att klockan var så lite klämde jag in en GRIT Cardio på vägen dit. Har aldrig testat den kombon förut och egentligen låter det ju rätt galet att kombinera två tunga konditonsklasser med varandra men vad ska man säga. Gillar man att testa gränser så gör man. Jag har aldrig varit på ett GRIT Cardiopass med fräscha, dvs oBodypumpade ben, vad jag kan minnas men jag måste säga att passet inte blev det minsta lättare för det. Tvärtom kanske till och med och har jag inte fått rynkor än får jag det väldigt snart med tanke på alla de grimaser som vänder ut och in på ansiktet varje gång. Att vi bara var sex deltagare och hade riktigt med utrymme gjorde dessutom att eventuellt fusk var omöjligt och spurterna har nog aldrig känts så tunga som idag om jag ska vara ärlig. Skönt var det iallafall men jag kände mig ruskigt skakis på vägen till Combatpasset efter. Som tur var hann jag precis dit och byta om innan det var dags, så jag hann inte känna av tröttheten så mycket innan passet drog igång och satan vilken skön energi det var i salen idag! Massa leenden, pepp och svett och såhär efteråt känner jag mig lite smålycklig. Har ni någon gång funderat över meningen med träningen? Magrutor, vältränad kropp och att slå rekord i chins? Glöm det. Det är precis det som hände mig nyss. Den vände min dag.
Idag har jag gjort precis det jag älskar att göra allra mest - tränat, varit i solen, och hängt med trevliga människor. Dagen började visserligen med ett snabbt handledarmöte men det var överstökat lagom tills solen började ligga på, och efter en skön promenad till St Eriksbron, en rekordsvettig Bodycombat och en superlunch och häng på bryggan vid Liljeholmskajen hade jag glömt bort allt som kallas metodkritik och teorikopplingar.
Vi stannade där på bryggan i flera timmar och när klockan slog eftermiddag kändes fyra timmar alldeles för långt bort för att vänta på GRIT-passet som har blivit en trevlig tisdagstradition, så jag fick med världens bästa instruktörs-Elin på en PW och lite utegymmande för att suga in det sista av solen innan dödspasset (för det är just vad det är, på ett dödshärligt sätt).
I torsdags när jag var på ett annat GRIT Strenght-pass fick jag skämmas för de vikter jag tog på stången. Antingen käkar man dynamit på Östermalm, eller Vasastan eller vad det nu är, eller så har stammisarna specialvikter urtömda på sand för att kunna skrämma skiten ur främlingar som kommer dit, men tjejerna och killarna på Spårvagnshallarna var inte alls blyga med vikterna. Nu snackar vi inte ett kilo hit eller dit. 50% av kroppsvikten var det som gällde och mina vanliga vikter såg ut som flugvikter jämfört med grannarnas.
Det fick mig att undra om det bara är jag som tror att tjugo kilo på stången är jobbigt nog och därför lassade vi på lite extra idag. Även om jag inte alls närmade mig hälften av min kroppsvikt var det aptungt. Tömd på både svett, energi och med årets första solbränna checkar jag ut från det roliga livet och beger mig in i allvarets värld. Dock med tända ljus, lite rödpang och ett väldigt bra humör efter en fantastisk dag. Det blir vad man gör det till.
Idag skulle jag vilja påstå, om än bara för ett par dagar, att sommaren kom till Stockholm och det finns inte många saker som gör mig på så bra humör som just sommaren så idag bestämde jag mig för att prioritera om. Eftersom det finns en gammal C-uppsats som ligger och skräpar och väntar på att bli klar och dessutom en vinterblekt kropp som skriker efter sol och värme och glass och utomhus och allt vad sommaren innebär gäller det att spela sina kort rätt för att få bukt med båda delarna. Jag kom på en rätt okej idé idag. Om jag skriver C-uppsats fyra effektiva morgontimmar och fyra effektiva kvällstimmar har jag ju hela dagen på mig att göra annat. Idag till exempel, har jag lekt sällskapsdam exakt precis hela dagen. Problemet är bara att jag inte hunnit sitta de där effektiva timmarna än. Tur att jag har tvätt-tid och ändå måste sitta vaken ett bra tag till. Listar dagens plus och minus i brist på annat.
Dagens minus:
- Jag sumpade mitt busskort någonstans mellan Östermalmstorg och Slussen.
Dagens plus:
- Har registrerat det på SL:s hemsida, får ett nytt i brevlådan.
- Att tvärbanechaffisarna aldrig blippar mitt kort. Sparade alltså in hela den "reskassa" jag laddat på tills jag får tillbaks mitt busskort. Både till och från Liljeholmen. Bingo.
- Frukosten i solen på Urban Deli med Oliver.
- Fick åka båt i solen till frukosten på Urban.
- Hann hänga en stund (i solen) på takterassen på Anglais. Blir inte tråkigt att jobba där i sommar.
- Konstatera lyckan av en glasspaus (i solen) en måndagseftermiddag. Att göra det med en av mina favoritpersoner i världen är svårslaget.
- Bodypumpen i Hornstull. Fuck jag älskar att träna.
Jag tycker det är ganska kul att slänga upp ett "helgen-i-bilder-inlägg" sådär på söndagen, mest kanske för att jag själv tycker att bilder säger mer än ord och för att det är lite småmysigt att summera helgen som så fort svischat förbi för sig själv, så att man inte glömmer liksom. Eftersom jag blev lite för glad över kameran på min femma (iPhone) så bestämde den sig för att lägga av här om dagen, så är back on track med min gamla 3G som är utrustad med en flashig 3-megapixel-kamera ungefär. Blir inte så himla motiverad att ta bilder då, och det är ju tråkigt. Som tur är har jag vänner som är flitiga hobbymobilfotografer - så langar fram två bilder från gårkvällen som mina kompisar Sandra och Johanna har tagit.
Imorse vaknade jag med pannknacket från hel vetet och låg mest och knorrade och gnydde när min stackars syster kom för att hämta ut mig i solen, men efter lite kuckelimuckmedicin (kaffe, cola och blåbärsglass) mådde jag fina fisken och oj vilken dag hörrni. Skippade jackan helt och har sedan imorse bara hängt runt, pratat strunt, legat i gräset och solat, och ätit en glass till bara för att. Om det är detta som kallas Carpe Diem kan man säga att det är precis vad vi har sysslat med idag. Toppar denna strålande söndag med Bodycombat i Liljeholmen. Vilken grej.
Ytterligare en kod knäckt. Kom hem ganska så sent inatt, efter jobbet och eftersom att grannarna mitt över gatan hade raggardisco på balkongen tills kvart i fem på morgonen hade jag kuddkrig i sängen med mig själv ungefär lika länge. Ett tag hade jag lust att sula alla mina bananer mot dem och skrika ett argt och omoget "håll käften" men tänkte till och tänkte om och kom fram till att jag skulle låta gamlingarna få härja klart, nån gång måste ju de få hålla på också. Eller så vågade jag helt enkelt inte. Klockan 8.30 måste man senast äta frukost för att inte kräkas på på dubbelpasset har jag räknat ut så det var alltså bara att stega upp ett par timmar senare och skeda i sig gröten. Laddade till och med med extra banan och vätskeersättning bara för att säkra upp, men - det hjälpte inte. Jag trodde jag skulle dö idag. Det var SÅ tungt. Jag varvade mellan megagäspningar för att jag var så himla trött och nära gråten (inte riktigt men typ skrattgråt) för att det var så himla tungt. Tänk hur sömnen spelar in. Om det inte vore för att världens bästa Rebecka fyller år idag skulle jag sova tills imorgon. Nä, nu ljög jag verkligen. Jag ska träffa mina tjejkompisar nu och det gör jag alldeles för sällan, så just nu finns det inget jag hellre vill göra än att få hänga med lilla familjen. Sova kan man göra i graven.
Känner mig riktigt på G idag. Kanske för att det är helg vilket är lika med mina favvo-träningspass på hela veckan, kanske för att jag är ledig imorgon och ska fira en av mina bästa vänner, kanske för att solen äntligen bidrar med äkta värme och kärlek istället för att luras och spela spel med oss stackars sverigebor eller för att jag har köpt ett svingott proteinpulver och fyndade ett par riktigt snabba shorts inne på Adidaslagret för en stund sen. Skitsamma. Glad är jag iallafall. Ha en härlig fredag!
Ibland när hjärnan gått på högvarv lite för länge brukar jag försöka ta timeout ett tag, helst ett par dagar för att få lite perspektiv på saker och ting. Då rensar jag skallen och städar hjärnan. Gör ingenting som kräver någon form av hjärnkapacitet. Tittar på dum-TV och gör slut på kroppen på olika sätt. Det är himla effektivt det där för oftast känner jag mig rastlös bara efter ett par timmar och innan jag har hunnit blinka har jag hunnit med både det ena och det andra som jag vanligtvis inte hinner med.
Nu har jag tagit mig lite ledigt från uppsats och jobb i ett par dagar för att ladda om, och oj vad jag har hunnit med grejer. På mindre än 48 timmar har jag städat min lägenhet, lämnat in min iPhone på service (skaffa aldrig en iPhone 5), varit på Bodycombat, druckit vin och spelat spel med kompisar i Stockholm, druckit en halv öl i Uppsala, ätit kebab två gånger, tagit en väldigt lång PW och tränat på utegym, fixat fransar hos Wanda, varit på Ikea och handlat alldeles för mycket köksredskap, stuvat om ett källarförråd och hängt med både mamma och mitt favvo-par. Jag är sjukt nöjd och när jag tänker efter känner jag mig även sjukt redo för Maj. Sista rycket, nu kör vi.
