isasjosten.blogg.se

Som jag tidigare berättat har jag precis kommit hem från London, staden som är lika underbar som den är full av skit. Varje gång jag åker till London blir jag lite småkär, och varje gång jag åker därifrån blir jag lika småledsen för hur man än bär sig åt hinner man aldrig med allt man ville hinna med när det väl är dags att åka hem igen. Den här gången bestämde jag mig för att inte bestämma mig för att hinna med något förutom ett besök på Nike Store och ett besök på The Ritz där min gamla kompis Frankie jobbar som barchef. Jag tror att detta var precis rätt strategi för under dessa tre dagar i London hann jag med mer än vad jag hann med under det år som jag bodde och jobbade där. Bland annat har vi hängt en eftermiddag på sunkhotellet The Ritz, druckit Espresso martinis och Brambles gjorda av gubben som uppfann dem på något gömt mex-hak i Soho, hängt på Aquas takterass till solen gick ner, druckit Caipirinhas till lunchen på Las Iguanas, hängt på mitt gamla jobb Skylon, varit på The Connaught och druckit äckligt gammal champagne, hängt hemma hos min kompis i Canada Wharf och spelat gitarr till tidigt på morgonen. Dessutom har vi varit på tre företagsbesök, ätit en gemensam middag med klassen och kanske gått 8723 kilometer ungefär. Utöver det hann vi laga Pimientos de padrones (trodde vi, det visade sig vara grön chili) hemma i lägenheten, shoppa en del, och garva tills vi dog ungefär. Nu kanske ni tror att det enda jag gjort är att ha druckit drinkar och svaret är typ, för är det något London kan leverera så är det just drinkar. Vad staden dock inte kan leverera är mat och de så kallade maträtter jag haft turen att beställa under den här resan kan sammanfattas i ett stort jävla gapskratt (från alla utom mig då). Trots att jag älskar London, så är det alltid en sjuk lättnad att få åka hem igen, för säga vad man vill om Sverige, men fan vad lugnt och skönt (och rent) det är här.