Tänkte ge mig på ett försök att bekämpa infektionen i kroppen en sista gång. Min taktik är "ignorera" och det brukar faktiskt funka helt okej. Tog en lång dusch. Bäddade rent sängen. Lyssnade på lite peppig musik och tänkte att jag skulle ta mig till Mariatorget och hämta ut ett paket och sedan sätta mig med det plugg som måste bli gjort innan jul. Idag verkar det dock inte som att varken förkylningen eller febern vill ge med sig. Jag erkänner. Jag är besegrad. Jag är helt enkelt sjuk. De som känner mig vet att jag hatar att vara sjuk nästan mest av allt i hela världen och att jag känner att jag går miste om allt som dagen hade haft att erbjuda om jag varit frisk. Jag blir på riktigt skitstressad och stressen gör att jag får maxpuls av att bara ligga på rygg i soffan. Att inte få träffa folk är jobbigt. Att inte kunna träna är skitjobbigt. Att tvingas lägga alla måsten på hög är kanske ännu jobbigare.
MEN, som Tony Irving brukar säga, nu är det såhär. Alla människor blir sjuka då och då. Man får vara sjuk och viktigast av allt - man måste tillåta sig själv att vara sjuk, för gör man inte det kommer man aldrig att bli frisk. Klart man kan stoppa i sig alla möjliga supermediciner och dunderpreparat men tillåter man inte kroppen och knoppen att vila kommer inte de där grejerna spela nån roll.
Jag fattar att ni är smarta och redan vet om allt detta men det här rådet riktar jag faktiskt först och främst till mig själv. Jag är väldigt duktig på att säga åt andra vad som är bra respektive mindre bra men tror ni att jag lyssnar på det själv? Knappast. Så megaskärpning mig själv, gör om gör rätt. Erkänn mig besegrad och en fet tummen ner till mig som ignorerat min infektion i kroppen en vecka. Bra så.
