En vädjan
Kategori: Allmänt
Nu har jag fått nog. Våren bara luras. Den kommer, på skoj så att man får mersmak och blodad tand och börjar dagdrömma om torra gator, luft som inte gör ont - för det gör ont att frysa har jag kommit på, gladare människor men kanske framförallt snyggare kläder. Jag blir tokig av att känna mig som en förklädd dagisfröken och funktionalist dagarna i ända. Och jag vet - det är inget tvång att dra på sig ett par trekilosklossar till skor som lika gärna hade kunnat sitta på min farmor. Det är heller inget tvång att dra på sig jalingar under jeansen och se ut som en vandrande katamaransalamikorv. Man behöver verkligen inte dra på sig de udda och dessutom billigaste paret fingervantar från ICA Kvantum som är det enda "paret" man äger efter att ha slarvat bort de fina vantarna man köpte i början av säsongen samt resterande par man köpt tills man tröttnat och blivit för snål för att köpa vantar. Men ärligt talat, hur roligt är det att halka omkring i ett par tunna boots där tårna konverteras till minustempererade hudstumpar med ickekänsel, eller händer så torra att närmsta granne på tvärbanan väljer att byta plats för att undvika smittorisk? I år har jag valt funktion före skönhet och glidit runt i ett par förskräckligt fula vinterskor, noppriga fingervantar och väldigt ofta mysbyxor med jalingar under för att undvika korvbenseffekten. Jag är inte den som bryr mig så mycket om vad andra tycker men att titta sig själv i spegeln och se dagisfröken Anita alternativt en pimpelfiskare från riksgränsen har varit smått deprimerande. Jag längtar så efter mina skinnjackor och vanliga skor och för att inte tala om min normala hudton. Därför ber jag dig, kära våren, att sluta luras. Antingen kommer du på riktigt nästa gång eller så kommer du inte alls. Då ger du mig en verklig anledning att flytta härifrån. Menar inte att vara otrevlig, jag älskar ju dig.
