Superfredag
Kategori: Allmänt
Alltså visst känns det som att våren ligger i luften? Jag har studsat runt och varit lite småhög på livet hela dagen. Fått massa gjort; tvättat ton med träningskläder, streamat en hel föreläsning, handlat mellanmål för halva Kuala Lumpur och varit på förortssafari och på tal om det. Jag är en person som tycker att det är lite spännande att åka längst ut på tunnelbanelinjen, vilken färg spelar ingen roll, eftersom att jag är en sann innerstadsunge som sedan ett par månader tillbaka för första gången i mitt liv bor utanför tullarna (Okej jag ljög, en gång bodde jag vid Gullmarsplan). Nu menar jag inte att jag bor i en förort, eller tja det gör jag väl men när jag snackar förort menar jag det som Malcolm B kallar "orten" eller det som Ken Ring kallar "sitt hem". Idag åkte jag mot Norsborg, egentligen skulle jag gå av i Skärholmen för att försöka få tag på en bok jag behövde på bibblan där men väl där inne i tunnelbanevagnen kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite spännande att åka förbi station efter station. Kan ju vara bra om man får en fråga om röda linjen på Stockholms-spelet tänkte jag och satt helt enkelt kvar. Det skulle jag inte ha gjort. För det första fick jag vänta 8 minuter på tunnelbanan tillbaka, för det andra blev jag idiotkissnödig och för det tredje verkade det som att någon stoppat in alla Beckombergapatienter i en atombomb som man valt att släppa just på Norsborgs tunnelbanestation. Det var inte roligt. Jag kände mig som den vanligaste människan i universum men samtidigt som jordens utböling och när jag skulle sätta mig i tunnelbanevagnen valde två personer att klämma in mig i en fyra även fast det fanns gott om plats i vagnen. En av dem var hög som ett höghus. Kan ha berott på bilarna han tryckte i sig både från sin godispåse, från sätet och från golvet nedanför. Den andra satte sig så brett med bena att jag fick klämma ner låren mellan fönstret och sätet för att få plats. Kort därefter brände han av jordens på flit-hicka i minst två tusen decibell, och jag lovar att jag inte hittar på när jag säger att jag hoppade till varje gång hela vägen till Axelsberg där han steg av. En tredje person satte sig i fyran bakom, och hon var en kvinna. Hon hade käpp. Vanligtvis tänkte jag att man kanske inte behöver stödja sig på sin käpp när man sitter ner, men den här damen hängde på käppen som om hon svingade sig runt en strippstång. Då och då gav hon ifrån sig ett "weeihuu" ungefär. Ett tag trodde jag att någon hade dragit igång TV-programmet "blåsningen" igen men sen kom jag på att jag är ju ingen kändis. Jag var tvungen att dra iväg ett sms till Jossan för att säga att "jag är rädd". Sen ett "Jag älskar dig" till mormor eftersom hon var den jag senast tjafsade med. Sen kom jag på mig själv med att jag behöver ju faktiskt inte sitta kvar. Reste mig upp och tog ett litet skutt över benen på hick-fabrorn och bytte plats. Ingenting hände förutom att jag fick en skvätt bilar över mig och lite ont i en klämd skinka, men vad gör det om tio år. Och hur kul vore världen om det inte fanns folk som var lite annorlunda?
Nu ska jag kirra klart de sista kilona tvätt och ladda om för en galen träningshelg - med middag, lite tjejkompisar och sällskapspel hemma hos oss. Trevlig helg!
