Skjortpanik
Kategori: Allmänt
Igår var jag i någon snorkig butik och provade ut skjortor som ska sys upp till nya jobbet. Visste knappt att såna butiker existerar och jag kände typ hoppsan får jag verkligen gå på ert golv när jag klev in. Männen som jobbade där var dock jättetrevliga, och när jag fick frågan om vad jag har för storlek svarade jag "34 eller 36" som om det vore det mest självklara i hela universum. Killen som jobbade där räckte över mig några skjortor, och jag började prova 36:an. Den gick inte ens att få över underarmarna. "Herregud den här måste vara felsydd" tänkte jag. Testade 38:an också och 38 är en storlek som normalt är för stor för mig. Den här gick att få på sig men den gick dessvärre absolut inte att knäppa. Jahapp tänkte jag. Antingen har jag ätit kaksmet i sömnen eller så har jag en skev självbild och tror att jag är en ganska normalstor tjej fast jag egentligen skulle kunna misstas för Iprenmannen på höjden och Michellingubben på bredden.
Skämsigt fick jag sticka ut huvudet ur provhytten och be om en storlek 40. På allvar, storlek 40 hade jag ju inte ens när jag bott i Spanien i 150 dagar och druckit öl och ätit pizza ungefär lika många gånger. Och hör och häpna, den funkade inte heller! Den gick visserligen att knäppa men både tutte 1 och tutte 2 kikade fram och ropade tjena mellan knapphålena. Jag slutade på storlek 42. Vad har hänt liksom. Kunde inte förstå. Kände mig som årets bluff. Här springer jag runt och spelar vältränad medan jag egentligen är en knubbsäl i svampbob-format.
Senare fick jag min förklaring. Jag hade ju provat herrskjortor. Men jag är ändå förbluffad över storlekarna. Män kan väl också ha tuttar. Trots förklaringen kommer jag ändå att känna mig något obekväm med att sätta på mig min storlek 42-skjorta varje gång jag ska jobba. Men egentligen. Vad spelar storleken för roll egentligen. Inte ett dugg.
