Snåla på Likes?
Kategori: Allmänt
Idag har vi haft en övning i skolan. Den var ganska läskig, men nyttig. Den gick ut på att varje person, en och en, skulle gå ner och sätta sig på en stol framför alla andra medan klassen under en minut fick ropa ut positiva saker eller egenskaper som personen i fråga som satt där nere är bra på. Jag tyckte att det var skitläskigt och kände mig hur obekväm som helst med att sätta mig på den där snurrstolen. Gjorde en 180 graders snurr först men ångrade mig och snurrade tillbaka. Visst kan jag säga att det var veckans hittills mest genanta minut, men efteråt kändes det väldigt bra, och jag blev lite varm i hjärtat. Inte av komplimangerna jag fick, utan av det faktum att det finns människor i klassen som inte snålar på dessa komplimanger. Även om man inte är bästa kompis med personen som sitter på stolen kan man ägna lite ansträngning åt att boosta personen som sitter där nere som en apa i bur. Jag lovar, det gör mer nytta än vad det kostar. Jag blir glad av människor som inte håller inne med att visa att de beundrar någon, tycker att någon är bra eller gör något fint.
Jag kommer ihåg en speciell händelse, för det har faktiskt inte hänt i min närhet sedan dess, för något år sen eller så, när jag stod i en tunnelbanevagn bredvid två kvinnor. De kände absolut inte varandra, den ena var påväg från skidspåret och den andra hade definitivt inte åkt skidor för hon hade finkappa och högklackat. Helt utan vidare hörde jag Vasaloppskvinnan säga "Vad häftig du ser ut, jag gillar din stil" som om det vore den mest naturliga saken i världen, och jag kommer aldrig glömma den stiliga kvinnans min. Flörtkulsblick delux och hon vart sååå förvånad. Det var så befriande på något sätt, och jag levde på det där hela dagen. Så fint. Sen tänker jag tillbaka på tiden när jag bodde i London. Där kändes det inte alls konstigt att ta emot komplimanger från främmande människor. Där hände det var och varannan dag och så småningom vande man sig vid att själv kunna ge ifrån sig ett par värmande ord då och då. Sen flyttade jag tillbaks till Sverige och successivt glömde jag bort det där igen, förmodligen eftersom det känns konstigt att prata med främmande människor i det här (i dubbel bemärkelse) kyliga landet.
Principen följer med in de sociala medierna där man tydligen inte inte får dela ut hur många "likes" man vill utan att riskera att verka som ett efterhängset plåster, eller som en skummis om man inte känner personen i fråga jättebra, vilket jag tycker är helt befängt. Varför hålla inne med att man håller med om något, gillar något, eller vill visa lite empati emellanåt? För vad jag har hört är det gratis att "like:a", och jag tycker mig även veta att antalet "likes" man har till sitt förfogande är obegränsat. Nä, från och med nu ska jag like:a allt vettigt tills jag får skavsår i tummen, bara för att jag kan, och för att det är härligt.
